Såg på TV att man samlar in pengar, att man ska "slåss för varenda unge". Det är bra. Kanske kan man göra skillnad, förhoppningsvis kan en massa ungar få ett bättre liv.
Om en "unge" är ett barn, slåss man för människor upp till 18 år. Ju yngre barn, ju lättare att känna sympati? Och efter 18? De vi inte lyckades med, hur vi än slogs, vad gör vi med dem?
Jag har förmånen att få arbeta med människor. Med människor utan eget hem och människor i ett missbruk. De är inga barn, 30, 40, 50 - 70 år gamla. Inga barn, inga ungar.
Borde de "rycka upp" sig? Ta tag i livet?
När då? När de fyllde 18? När de fyllde 20, 25, 30, 40?
Om den ena av dina föräldrar satte sprutan i armen på dig innan du fyllt tonåring och den andra utnyttjade dig sexuellt - när skulle du "rycka upp" dig?
Skulle du på 18-årsdagen snyta dig och säga: nu räcker det, det här är inget liv - jag ska se till att få adekvat behandling för ångesten och skaffa ett jobb... eller?
Nej, barnen vi inte slogs för fick ingen manual. Inga verktyg och ingen kunskap om hur livet kan se ut och vilken hjälp man har rätt till. De barnen lärde sig att överleva och självmedicinera.
Jo, jag vet att många lyckas ta sig genom missbruk också. Jag vet att vissa kommer igen.
Men även de som inte klarar av att sluta missbruka har rätt till ett värdigt liv. Här i Stockholm har enheten för hemlösa hårda sparkrav. Inte för att behoven minskat utan för att nivån för "värdigt liv" sänkts från samhällets sida. Vi ska ha fler på gatan nu, i härbärgen och färre i sk lågtröskelboenden, boenden utan krav på drogfrihet.
Här i Sverige är det skillnad på människa och människa.
Jag misstänker att samhället skulle sätta in alla resurser för att rädda mitt liv oavsett årstid.
Ja, det är väl klart säger ni.
Fast det var inte klart för den hemlöse mannen som höll på att supa ihjäl sig innan han fyllt 30. Han behövde omhändertas men eftersom detta var i november och pengarna var slut för året kunde man ju vänta till januari eller februari nästa år...
Han var också ett barn 15 år tidigare, men ingen slogs tillräckligt hårt för honom. Han är ett av våra/samhällets misslyckanden och vi har ingen rätt att vända honom ryggen nu. Vi har ingen rätt att titta snett på hemlösa och missbrukare - tvärtom, de behöver synas, för att ständigt påminna oss om att kampen inte är över.
Fortsätt slåss för varenda unge. Men glöm inte att också slåss för de ungar vi redan svikit, oavsett ålder och alla de ungar vi trots allt kommer att svika i fortsättningen. 18-årsdagen betyder inte att vi som är samhället kan svära oss fria från ansvar. Tvärtom har vi ansvaret för att vi varit med och format individen som nu ska använda sin "fria vilja"...
/Emma
I vårt “välfärds och rättighetssamhälle” där alla medborgare enligt lag ska behandlas lika och vara lika mycket värda, finns i det fördolda ett mycket välutvecklat systematiskt förtryck mot bland annat våra hemlösa medborgare.
SvaraRaderaDenna nedtystade grymhet som försiggår inom dessa system utförs mot människor som av olika anledningar är hemlösa och därmed fråntagits alla möjligheter till ett någorlunda fungerande och värdigt liv. Detta medför då i sin förlängning också en omöjlighet att anpassa sig till de normer samhället kräver för att återfå sin värdighet och sina rättigheter tillbaka. Samhällets regler är skrivna av människor med helt andra livsvillkor och förutsättningar. Dessutom helt utan förståelse om hur verkligheten ser ut för många av våra invånare.
Hur kan vi kräva av hemlösa människor att följa samhällets regler, då inte samma grundläggande rättigheter ges. Ett tryggt hem måste väl ändå anses vara grunden för oss människor att överhuvudtaget ha ett liv, då över nio miljoner människor i vårt land behöver det. Men utifrån det också ett eventuellt sjukdomsanpassat och ekonomiska stöd för att behålla det för de som vill och behöver det. I lugnet av ett tryggt hem, behålls en viss värdighet hos människor, genom känslan av samhällstillhörigheten.
Men för att samhällets “regelryttare” och moralister ska kunna fortsätta känna sin egen “förträfflighet” och "godhet", verkar människor behöva kvarhållas i detta utanförskap. Detta görs bland annat genom att vi skapar en massa arbetstillfällen för rättrådiga i kortsiktiga och i grunden verkningslösa hemlösaprojekt, på hemlösa människors bekostnad. Men vår tids krav på vetenskaplig evidensbasering verkar inte alltid gälla våra rättigheter. Detta är en värderingsfråga utanför den så kallade kontrollerade vetenskapen! Kontrollerad vetenskap kan inte ha med värdegrundsfrågor att göra. Värdegrunden ska grundlägga kontrollerad vetenskap, inte tvärtom!
Hemlösa människor är precis som alla andra individer. Somliga med behov av specifikt stöd anpassat efter individens personliga historia och problem, andra inte. Men det våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och av andra aktörer gör, är att skapa ”speciellt anpassade” arbetsplatser och ”boenden” för hemlösa. Som om de vore en egen art. I dessa hemlösasystem vill man varken se eller tala om de strukturella bristerna, utan istället gömmer sig bakom etiketten hemlöshet. Där man med generella åtgärder försöker hitta en lösning för individer som är lika olika varandra som dag och natt.
Detta leder i sin förlängning till ett systematiskt icke-lösande av frågan och så fortsätter det hela om och om och om igen. Och då satsar vi ännu mer på att lösa ett problem med generaliserade system som systematiskt undviker att hjälpa individen och det blir därmed en självunderhållande mekanism. Vilket då i sin tur blir till ett skuldbeläggande av den hemlöse som alltså kan skylla sig själv.
Detta får pågå medan vi som är i systemen är så “goda” och "hjälpsamma" att vi betalar skatt och ger någon gåva i en bössa för att avlöna alla dessa ”problemorienterade social/frivilligproffs”. Det är en massa uppsökare som kan erbjuda hemlösa människor en bulle eller en plats på ett härbärge för 20 000- 30 000 skattekronor i månaden.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86