lördag 28 november 2009

Vad gäller Mästaren finns inget som heter avstånd

Vår japanske chefsinstruktör, vars titel är Saiko Shihan, är en sann förebild.
Jag har haft förmånen att träna för honom både i Japan och på våra årliga europeiska träningsläger.

Saiko Shihan talar inte ofta om filosofi.
Han undervisar karate-do. Han är karate-do.

Han personifierar andlighet genom att vara helt i det dagliga livet.
Saiko Shihan är tekniskt sätt en mästare, men som budoutövare en Mästare.
Vänlig, anspråkslös, tålmodig och inspirerande.

Bäst är det sagt av en klubbmedlem som kom hem från träning i Japan tillsammans med sin sambo: När vi kom hem ville vi bara vara snälla mot folk.

De hade blivit undervisade i karate-do. Genom att träna fysiskt och vara i närheten av Saiko Shihan hade de sannerligen blivit undervisade i den andliga sidan av karate-do.

Jag har beklagat att jag inte haft tid och pengar att vara mera i närheten av vår Mästare. Tills jag läste en buddistisk text. En döende utövare säger att hans Mästare inte behöver tillkallas eftersom "Vad gäller Mästaren finns inget som heter avstånd". I hjärtat är Mästaren och eleven detsamma.

Nu har jag inte kommit så långt på någon väg (do). Men det slog mig att eftersom jag haft förmånen att se en del av Saiko Shihans vishet och välvilja - hur kan det då vara en ursäkt för mig att lägga det budskapet åt sidan på grund av fysiskt avstånd.

När jag har känt i hjärtat vad han vill förmedla är det bara att jobba på. Jag vet hur Saiko Shihan förhåller sig till mig och andra medmänniskor - och dit ska jag sträva. Jag kan inte förvänta mig att han ska hålla mig i handen medan jag utför mitt arbete - och det vore verkligen att svika vår väg att inte försöka.

/Emma

söndag 22 november 2009

Stöd vid adhd-diagnos

Senast jag jobbade var inte Lennart kvar.
Jag jobbar på ett högtoleransboende för hemlösa missbrukare med psykiska problem. Lennart hade bott där ganska länge, vi gillade honom allihop.

Lennart hade ingen hyvens uppväxt. Men samhället såg aldrig... eller såg bort.
Ja, ja hur som helst. Så här runt 50 bast fick han sin adhd-diagnos, vilket (som vanligt är) han redan självmedicinerade mot med amfetamin.

Ni kan säkert tänka er själva att det väller upp en hel del känslor när man sedan får medicin efter 20-30 år i missbruk. All ångest över svek man själv begått kliver fram ur dimman och all ilska och bitterhet mot samhällets svek slår till med full kraft... tänk om man fått hjälp för 10, 20, 30 år sedan? Hur annorlunda hade inte livet kunnat bli.

Du själv kanske skulle behöva proffessionell hjälp i den situationen?
Det djupt olustiga är att Lennart faktiskt hade rätt till hjälp. Och att den fanns i närheten. På enheten för hemlösa där han hämtade sin medicin finns en samtalsgrupp där man får hjälp att hantera livet just för de som fått diagnosen adhd.

Sedan kommer kruxet: Lennart var inte skriven på enheten för hemlösa - utan på en stadsdelsförvaltning annorstädes. Alltså nobben.

Kolla slutklämmen här nu: samhället betalar utredningen - men vägrar det stöd som behövs för att klara omställningen till det nya livet med diagnos och medicin.
Samhället/socialtjänsten är alltså duktiga "vi gör minsann utredningar" men ger inte alla det stöd som behövs för ett lyckosamt utfall.
Om nu Lennart straffar ut sig från behandlingen genom att döva sig med alkohol eller droger för att han inte klarar av att ta hela skiten utan hjälp, eller agerar ut mot till exempel personal (som mig) - blir detta HANS misslyckande!

Det var just därför Lennart inte var kvar när jag kom till jobbet. Han hade ett nytt utbrott, härjade och skrek. Mer än vi kan tolerera när boendet ska var ett tryggt ställe för alla.
En människa jag skulle lita på som barnvakt beter sig inte så utan anledning. Men vad jag än känner rent personligt var det ett riktigt beslut yrkesmässigt att stänga av honom.

Alla Stockholmare ska ha rätt till likvärdig vård - oavsett i vilken stadsdel de hör hemma.
Oavsett bakgrund.
Varför hör jag då en uggla som hoar borta i mossen... hade det varit Du, Emma, hade Du fått den vård du haft rätt till... ho, hooo...

Kanske hade Lennart fuckat upp ändå, även om han fått all hjälp han hade rätt till - men det får vi aldrig veta. För han fick inte den chansen.

/Emma

Lennart heter förstås något annat.

måndag 16 november 2009

Framsteg

Jag har fått tid för magnetröntgen!
Glad, glad, glad dag!

Och tack till Brommaakuten Vårdcentral, LegeVisitten. Jag är fortfarande förstummad över hur serviceinriktade och trevliga ni är - det verkar som om ni förstått att jobbet går ut på att hjälpa folk och dessutom gillar ni det. Crazy!


/Emma


söndag 15 november 2009

Religion, andlighet - mänsklighet

En religiös handling utförs med goda motiv med uppriktig omtanke om andras väl. Religionen finns här och nu i vårt dagliga liv. Att leva för världens bästa är kännetecknet på ett religiöst liv.
Detta är min enkla religion. Det behövs inga tempel. Det behövs ingen komplicerad filosofi. Ditt eget medvetande, ditt eget hjärta, är templet; din filosofi är enkel vänlighet.

/Dalai Lama


Om din fiende hungrar - ge henne att äta.
Om din fiende törstar - bjud henne att dricka.
Detta är som att lägga glödande kol på hennes huvud.

/Fritt efter Bibeln


I have no enemies,
therefore, I make myself my enemy.

/Japansk Budomästare


Du är inte min fiende, även om du ser mig som din.
Jag ska ge dig enkel vänlighet, ge dig att äta och bjuda dig att dricka. Klarar jag inte detta ska jag göra den svaga delen av mig till min egen fiende. Och övervinna den.

/Emma

måndag 9 november 2009

Döden

Första versen i "Endast döden" av Federica Garcia Lorca,


Det finns ensamma kyrkogårdar,
gravar fulla med ljudlösa knotor,
hjärtat som färdas genom en tunnel,
i mörker, mörker, mörker,
som ett skeppsbrott inifrån när vi dör,
som att drunkna i hjärtat,
som att falla från huden till själen.


Som att falla från huden till själen... ja, jävlar, så måste det vara.

/Emma

onsdag 4 november 2009

Det enkla

Det enkla sättet att få ett bättre liv:

Fundera på vad som är bra för dig, verkligen bra för dig. Kanske inte det du vill mest utan det du behöver bäst.

Fundera på vad som är dåligt för dig. Som gör dig stressad, snål, missundsam, bitter och elak. Som förstör för dig och dina relationer.

Ta nu bort så mycket som möjligt av det som får dig att må dåligt. Tålmodigt, bit för bit.
Lägg till något varje dag som du mår bra av, som gör dig lugn och harmonisk.

"Men jag vet inte och jag kan inte och jag hinner inte och jag måste så mycket!"

Det enda vi måste är att göra världen till ett bättre ställe - och vi måste börja med oss själva.
Kanske måste vi också söka hjälp om detta ter sig oöverstigligt.

Sedan jobbar vi på tålmodigt, bit för bit.
Och snart nog kommer en vänlig tanke spontant istället för den dömande, ett leende istället för irritation, humorn i ekorrhjulet visar sig utan att man för den skull nödvändigtvis har slutat jogga runt i det...

Att förändra perspektiv kan vara viktigare än att förändra de faktiska omständigheterna.

När ljuset lyser klarare i dig kommer det oundvikligen att skingra en del av mörkret utanför dig också.

/Emma