torsdag 21 augusti 2014

Med sänkt ambitionsnivå inom socialtjänsten

Det här är alldeles för långt, jag vet, men jag är osorterat arg och flödande ledsen.

En del (av de få) som läser detta vet att jag jobbar extra på ett boende för hemlösa missbrukare varav de flesta med psykiska problem.
En del vet nog också att jag under mina sju år i "branschen" gått från ett boende med 19 platser - nedlagt i spariver - till min nuvarande arbetsplats med 69 platser. (Man lade samtidigt ner alla mindre enheter med drogtolerans, den typen av boende finns alltså inte längre, men människorna som behöver dem har inte försvunnit.)
Nej, bemanningen ökade inte som platserna, det är på löner man sparar pengar.
Och på omvårdnad.
Och på kontaktskapande.
Och på tillit.
Och på motivationsarbete.

Nåja, det var uttryckliga order uppifrån den politiska ledningen att, citat, alltså citat: sänka ambitionsnivån.

Vi hade på det mindre stället vad man kallar svåra klienter. Och de som startade och utvecklade det boendet gjorde ett fantastiskt arbete. Även några av de som mådde sämst, med decennier av missbruk och psykisk problematik, kunde ibland finna ett visst lugn. Dra ner på missbruk och kriminalitet (som ofta blir följden av ett sådant liv) och helt enkelt må bättre.

Vi hade en särskilt "svår" klient som efter en tid hellre stannade hemma och såg på DVD än träffade gamla vänner och "snurrade runt". Som mådde mycket bättre när han fick det stöd han behövde och den medicinering han behövde. Dessutom sparade han en massa pengar åt oss skattebetalare genom att helt enkelt lugna ner sig.

Tyvärr klarade han sig inte på det nya större boendet. Det fanns inte tid för personalen att ge det personliga stöd han behövde eller att följa upp medicineringen. Inte heller kunde vi hjälpa honom att minska det ökande missbruket i en byggnad med fyra våningar, där gamla så kallade vänner gärna bjöd den forne slagskämpen på det ena och det andra. Notera gärna att det inte heller var meningen att vi skulle hinna med att hjälpa den här typen av klienter, vi skulle ju sänka ambitionsnivån.

Och kan man inte sköta sig åker man ut.
Vems fel det än är att man blivit placerad på ett ställe som inte är anpassat för ens problematik så åker man ut.
Och tyvärr måste man lämna boendet om man inte klarar av att sköta sig, vi har både andra boenden och personalens säkerhet att tänka på.

Så ut på gatan, till att sova hos vänner, i bilar, med ett skenande missbruk och sjukdom.

En av mina vänner skulle räkna på det där.
Vad samhället tjänade på att stänga det mindre boendet som kunde ta hand och de svåraste klienterna, jämfört med att de som inte klarar att hålla kursen på det större boendet ökar sitt missbruk med påföljande kriminalitet.

Hon hann inte just då.

Men rent hypotetiskt, om vi tänker oss ett annat scenario.
Skulle någon reagera om räknesagan gick så här istället:

Vad tjänade samhället på att stänga det mindre boendet jämfört med att låsa in någon på livstid eller vårda någon på låst avdelning?
Liv, sorg och hopplöshet har ju ändå slutat räknas, men det finns ju en kostnad i reda pengar.

Tänk om, rent hypotetiskt, någon var gripen och någon var död.
Fast inte den som man antagligen hoppades skulle dö, utan någon annan, kanske en med ett liv som faktiskt räknas också uppe i Stadshuset.

Jomenvisst, man började klippa i socialtjänsten redan på 80-talet. Med frisörsax först, sedan häcksax, sedan gräsklippare.
Men Alliansen slängde dit en handgranat - poff!

Det var människors lika värde som rök.
Och inget politiskt parti verkar bry sig.
Det handlar inte om att bygga upp en verksamhet längre, det handlar om att bygga upp solidaritet och empati i samhället igen.

Är verkligen de här människorna icke-människor?
Vad i helvete lever vi i för samhälle egentligen?

Jo, ett samhälle där man kan sänka ambitionsnivån för de mest utsatta - och komma undan med det.
Men konsekvenserna kommer vi inte undan.


/Emma



Mina kollegor gör ett fantastiskt arbete under givna förutsättningar, de är hjältar och hjältinnor hela bunten - men jag vet vad som skulle vara möjligt om de fick höja ambitionsnivån och jag tänker inte hålla tyst om det!
Sanningen är att vi är kapabla att minska mänskligt lidande, men då måste vi sluta sänka skatten.

Och så känner jag att jag måste förtydliga: det boende jag arbetar på nu fungerar utmärkt för många, men inte för de som mår sämst och har en dubbeldiagnos med missbruk och tyngre psykiska besvär.
Dessa har inte längre någon mindre enhet med drogtolerans att söka sig till (bli placerad på). Och ja - de ställer till en del om de inte får någon hjälp.