fredag 8 april 2011

Heliga ord, heliga texter

Den finns många texter som gör anspråk på att vara heliga.
Heliga ord eller heliga föremål är i min mening heliga för oss människor först när vi interagerar med dem. Det är vad som händer mellan oss som blir det heliga - det som lever och vibrerar bortom orden.

Det är mysteriet som alla andliga traditioner handlar om - men inte kan beskriva med ord.
Som Lossky säger: Gud kan inte beskrivas annat än med negativa termer, vi kan bara försöka beskriva Honom genom vad Han inte är.

Eller: The Tao that can be told is not the eternal Tao.
The Name that can be namned is not the eternal Name.

Jag läser Eddan, många delar med stor behållning. Men i den genren ligger Kalevala mig närmast hjärtat (Björn Collinders tolkning).

Många ord i verserna är heliga när jag läser. Här sjungs närmast ordagrannt galdern jag lärt mig till Ukko, högst bland gudar, gamle fader uti himlen...

Ukko, o du gud därovan, fader högt på himlafästet
du som makten har i molnen,
som bland strömoln styr och ställer!


Men framför allt det jordnära i de heliga orden, att de sjungs, används praktiskt. Det är min verklighet som finns och lever, blir beskriven. Det är också ljuden, rytmnen, själva klangen.

Ömselynte Lemminkäinen, sköne, karske Kaukomieli,
gav sig till att kväda galdrar, satte sig att sjunga sånger.
Gnistor spruta stritt ur pälsen, eld ur sångarns öga strömmar,
medan Lemminkäinen kväder, kväder galdrar sjunger sejdsång.
Kauko kvad de bästa sejdmän till de allra sämsta sejdmän;
stenar stötte han i munnen, hällar slängde han i svalget
på de största sångarhjältar, på de skickligaste skalder.


Men än listigare än Lemminkäinen är hans gamla moder. Hon inte bara fiskar upp den döde sonen i bitar ur forsen, hon sjunger honom också hel och levande igen...

Lite mindre våldsamt är Väinömöinens byggande av båtar, läggandet av landet, markens fruktbarhet - allt som kan sjungas fram.

Den gamle kan också skifta hamn:

Hastigt ändrade han åsyn, bytte hamn och blev en annan,
störtade i havet svartlätt, dök i sjön i utterskepnad,
krälade och kröp på snokvis, ringlade sig lik en äsping
över strida Tuoniströmmen, tvärsigenom Tounis järnnät.


Jag tackar Luonnotar, luftens ungmö, som valde att bli vattenmoder, Illmatar den ädla, och driva långt och länge i havet för att föda Väinömöinen, urtidssiarn.

Om man lägger orden klokt och listigt, lärt och lyssnat att rätt dem sjunga
kan man än i dag förändra väven, sätta samman lösa trådar. Lyssna...

Frosten kvad ett kväde för mig, regnet sände runosånger,
dikter bragtes mig av brisen, drevo hit med havets vågor;
fåglarna ha samkat sånger, trädens toppar trolldomskväden.
Jag har nystat nystan av dem, jag har bragt dem samman buntvis ---


Vissa ord är heliga i mig. Vissa får världen att förändras. Varför vet jag inte.

/Emma