tisdag 22 januari 2013

Villkorslös kärlek...

...är vi mäktiga?

Kanske inte i vilken relation som helst.
Eller, kanske är det där den är viktigast, just i vilken relation som helst - till vem som helst.

Människokärlek. Medmänniskokärlek. Sådan kärlek som inte söker något för sig själv utan gäller alla som en grundton i ens liv.

Är vi mäktiga det?

Eller är det ängslan att inte få något tillbaka som gjort folk rädda och snåla.
Är de vanan att bedöma och döma alla som kommer i sin väg som separerat oss från vår tillhörighet i människosläktet.

Att bry sig om sina medmänniskor och bortse från brister som troligen också finns hos oss själva, vem lär ut det nu för tiden?
Vem praktiserar vänlighet?

Den villkorslösa kärleken hittar man enklast hos föräldrar gentemot barnen.
Enklast när barnen är små.

Men jag tänker så här, om man inte fortsätter älska sina barn i vått och torrt, vem ska då göra det?

Det betyder inte att man stöder alla deras handlingar, men det betyder att man aldrig glömmer grundtonen som fanns en gång. Inte vänder ryggen till.

Om då ens barn gör något fruktansvärt och får tillbringa långa år bakom lås och bom?

Då hoppas jag att föräldrarna är mäktiga att låta grundtonen ljuda vidare, att älska människan (och fördoma brottet).

Om föräldrarna inte är mäktiga hoppas jag att personalen på anstalten är mäktiga att med respekt och medmänsklighet möta den som sitter där.

För den som inte blir älskad, inte respekterad, inte sedd som en människa kommer en dag att sluta vara det. Och har man blivit av med sin mänsklighet blir världen aldrig ens vän igen, då är vi alla förlorare.

Alla måste ha någon som håller en kvar, ett litet hopp om att livet kan vända igen.

Se människan.

Möt människan.

Om inte med kärlek så med orädd vänlighet - här finns inget att förlora, men mycket för människosläktet att vinna.

/Emma