lördag 30 januari 2010

Fullmåneceremoni

Fullmåne. Full kraft.

Solen var röd när den gick ner bakom gården och vi mötte skidåkare på väg hem.
Men vi svängde upp i skogen och pulsade bort från väg och stängsel, följde rådjursstigen och stannade vid bergskanten med den vida utsikten.

Vem gräver i myrstacken, vems klor gör sådana märken?

En eld. Att värma kängor, händer och trummor vid.
Vi kallar sex riktningar - jag, Korpsyster, Bror och Syster. Vi kallar och ställer oss i harmoni med universum, med det stora mysteriet.

Vi ljudar runraden som spelar oss spratt.
Vi trummar, skallrar, sjunger vilda gallrar. Kontakt med Modern och Vargen. Vi samlar kraft, vi tar kraft, vi skickar full styrka till vargstammen att leva vilt och friskt i vårt land.

Vi hyllar diserna och det spirande under marken... alverna glädjs med oss.
Vårglädje! Gåvor till elden, en bön.

Runpåsen kommer fram. Samma igen - fatta nu då Emma!

Och månen kommer... Röd och klädd i molnslöjor med stjärnor ovanför. Gammelmor med minnen.
En mugg kaffe och en smörgås. Kalla tår.

Vi samlar oss. Tackar rimtursarna. Tackar de vi kallat. Tackar de vi inte kallat som kommit ändå. Dags att släcka elden. Dags att lämna platsen.
Ett skratt, en skatt, en ny vår - vad bär den med sig?

Vem vet.

/Emma

onsdag 27 januari 2010

Kvällens sista tanke

Om tillfälle ges brukar jag prata lite med Gudinnan innan jag somnar.

Tacka för dagen. Det blir mest så faktiskt.
Om jag pratar högt till någon blir jag tvungen att tänka igenom, ha lite distans.

Nog var jag fånig som skrek åt barnet när tålamodet tog slut. Barnsligare än en femåring.
Jag kan be om att klara liknande situationer bättre i framtiden. Jag delar med mig av intentionen och tar den på allvar.

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har en partner som är lugn och trygg. När jag blir lite avig och säger att jag känner mig orolig, svarar han bara "Jag förstår det".
Det kommer andra dagar när jag är kärlek ut i fingerspetsarna. Det kommer andra dagar när jag bara vill gråta. Han vet bättre än att döma det ena framför det andra. Han bara bekräftar mig som jag är.

Jag kan be Henne om styrka inför något speciellt, att gå vid min sida.
Men även de dagar när vi trillar i säng samtidigt och slutkörda tänker jag kort igenom dagen.
Jag försöker vara nöjd om jag gjort mitt bästa. Om jag fortsätter i rätt riktning fast målet är långt borta.

Mina sista tankar blir över tre bra saker som dagen hade med sig.
I dag toppar middagen med maken och femåringen. Vi åt världens godaste hemsnickrade pytt-i-panna (öhh, barnet åt mest potatis) och satt och pratde länge tillsammans om resor vi hoppas kunna göra någon gång...

Vi satt i den där stillsamma vardagslyckan. Vi rullade utan ansträngning med världen, till Gudinnans och universums förtjusning.

/Emma

tisdag 26 januari 2010

"Som en pascha"

DN söndag 24/1 2010.

Svante Tidholm har gjort en dokumentär om en bordell i Köln.
Sonia, en ung prostituerad rumänska, menar att hennes jobb är viktigt, enligt henne förhindrar det många våldtäkter på gatorna.
I Rumänien har Sonia blivit våldtagen sju gånger.

Vem har sagt till henne att det är hennes sak som offer att återigen bli ett offer för att rädda andra?
Jag förstår att hon behöver göra sitt genomlidna helvete förståeligt, kanske till och med få ett uns av mening, genom att försöka hitta någon slags logik.

Men sanningen är förstås att hela ansvaret på män som våldtar ligger på dessa män.

"..män redan som barn får lära sig att hålla undan sina känslor, inte gråta. Den här grundkänslan av... ensamhet försöker männen bryta."

Genom att köpa sig en stund av makt. För det är bara i uppenbart överläge män vågar vara sig själva, eller?

Svante vill tydligen ha sex oftare än sin partner.
- Jag tror att problemet är vanligt och ville ta ned min fråga till en vardaglig nivå, förklarar han.

Vad detta problem har med prostitution att göra förstår jag inte riktigt.
Det här är väl något man pratar med sin partner om - inte går man ut och köper en annan människa...

För den delen kan jag efter en helt ovetenskaplig enkät i bekantskapskretsen säga att kvinnors "huvudvärk" är ungefär lika vanlig som männens "jag måste sova, ska upp och jobba i morgon".

Om sex och närhet ska man öppet prata med sin partner, så tar vuxna människor ansvar för sig själva och sin relation.
Tyvärr är majoriteten av torskar i Sverige gifta eller sambo och har barn ( http://www.stockholm.se/prostitutionsenheten )så "vuxenheten" har väl inte slagit igenom riktigt.

Men sex i sin relation och könsköp är två olika saker att diskutera, vilket ägaren till bordellen i Köln beskriver så här när Svante frågar hur det skulle kännas att tvingas sälja sin egen kropp:
"Män säljer inte sex, män köper sex."

Ja, så länge vi behåller en patriarkal könsmaktsordning.
Men när den bryts kommer också den fjortonde mannen, i Sverige har var 14:e man köp kön (Nordic Gender Studies)att tvingas ta bort skygglapparna och se sina "köp" som människor - och inse vad det betyder också för sig själv att vara människa.

/Emma

fredag 22 januari 2010

Sorg

Det har inte varit så många dödar i mitt liv. Kommer väl fler med åren.

Men på 18 månader har jag fått uppleva två.
Den första fick mig att tappa fotfästet och förståelsen.
Den andra lämnade mig i trygg förvissning om att allt var som det skulle.

Nu vet jag att ingen relation har gått förlorad, de har bara förändrats. Mycket tid vid den första graven gick det innan jag kunde se det.
Innan jag kunde lyssna. Innan jag hörde.

Jag undrade varför han var borta och jag kvar. Han svarade:
"Du måste förstå att allt är ett. Så länge ditt hjärta slår, slår mitt hjärta."

Om jag bara stillar mig och känner mitt hjärta slå så vet jag att det är sant.

Men innan jag kunde lyssna var jag vilse i verkligheten.

Följande dikt av Henrik Hallgren fanns publicerad i Mimers källa, höst & vinternumret 2009.

Sorgens beröring

Sorgens beröring
Att du lämnat oss.
Sorgen
För några en tsumani
Som kastar allt överända
Som raserar, som skakar livet, hårt och smärtsamt.
För andra, en tyst viskning i hjärtat
Av tomhet och saknad.

Sorgen griper oss, klöser oss, smeker oss
Håller om oss, berör oss.

Sorgen pekar mot allt det vackra som varit.
Sorgen minns alla varma skratt, alla nära stunder.
Sorgen finns för att kärleken finns.

Sorgen. En spegel för vår egen dödlighet.
Allas vår resa i livets och dödens stora hjul.
Din kropp är aska nu, snart tillbaka till jorden.
Genom dig skall tusen blommor blomma, genom dig
Skall livet åter spira.

Du är borta nu, ändå är du här.
Genom minnenas band formar vi en ring
Av gemenskap.
En ring där du alltid har en plats.

Sorgens beröring.
Som en tsunami.
Som en stilla viskning i hjärtat.

/Emma

tisdag 19 januari 2010

Leva i andra hand

Att inte vara hos sina barn

när de är små

är som att be någon

gå på bio åt sig.

Gunnel Linde


/Emma

måndag 18 januari 2010

Störande uppförande?

Stör du dig ibland på att berusade människor raglar runt och sjunger på förortstorget nära Systemet?

Stör du dig på att drogpåverkade människor står i sin egen värld och knäar just där du tänkte gå?

Stör du dig på att hemlösa tigger på stan?

Jag stör mig extremt mycket på att någon år efter år får leva i missbruksmisär utan att någon lyckas hjälpa dem.
Jag stör mig väldigt på att vi i det välmående Sverige fortfarande har människor som sover på gatan.

Men nu finns de alkoholister, narkomaner och hemlösa så då ska de banne mig synas också.
Bättre ställt är det inte här i landet och då ska problemen också synas där vi sätter våra fötter och ligga i vårt knä så att vi inte glömmer.
Så att vi inte väljer att blunda.
Så att vi inte har valet att titta bort.

Så här ser det ut i Sverige i dag - vad tycker du att vi ska göra åt det?

/Emma

onsdag 13 januari 2010

Mamma, det ligger någon på marken!

En sen eftermiddag innan jul var jag på väg till affären med den krassliga femåringen i vagnen.
Han hade en annan utsikt än mig och när jag travar förbi busshållplatsen säger han:
- Mamma, det ligger någon på marken.

Jag såg bara ryggarna på ett tiotal människor som väntade på bussen. Men när jag böjde mig till hans horisont såg jag att han hade rätt, det låg en man på marken mitt i busskuren. Bredvid stod människor som antingen tittade bort eller tittade på - ingen gjorde något.

Jag suckade en smula, någon ängel är jag förvisso inte och en smula bråttom hade jag. Men man lämnar inte en människa på marken heller så jag parkerade vagnen några meter ifrån och satte mig på huk. Mannens ögon var slutna och han låg stilla.
Jag började tala till honom, fick knuffa lite lätt på axeln och efter ett tag fick jag någorlunda kontakt. Jag frågade om jag skulle ringa ambulans men han avböjde trots blodet i ansiktet. Systemkassen och mannens skick tydde på missbruksproblem.
Upp till sittande ville jag i alla fall ha honom och se att han kunde sitta själv. Efter ett misslyckat försök fick jag hjälp av en man - det var bara denna man under hela tiden som gjorde någon ansats att hjälpa till.

När den blodiga mannen satt säkert själv och visade att han inte ville ha mer hjälp tog jag tag i vagnen och skulle gå. Då kom en av de äldre åskådarna fram till mig.
- Har du någon med honom att göra?
Jag förstog inte vad han menade.
- Har du något med honom att göra?
Nu förstod jag, nej, kunde jag meddela, mannen var för mig obekant.
- Du ska ha mina komplimanger för vad du gjorde, sa han och skakade min hand.

Inte förrän jag vänt mig för att gå kom orden i fatt mig, så jag vände mig till de som stod där och sa:
- Vi har alla med honom att göra.

Vad är det som gör att vi kan se en människa på marken utan att agera?
Jag tror att man inte vågar, är rädd. För det är väl inte så illa att man kan se någon ligga på marken utan att reagera?

Det är inte svårt. Det är inte farligt. Inte ens om det inte är farbror Svensson.
Börja med att tala - rör inte och kom inte för nära.
Får du ingen reaktion fortsätt tala och ge människan en vänlig knuff.
Får du inte kontakt - ring ambulans.

Ge hjärt-lungräddning. Om du av någon anledning inte vill ge mun-mot-mun så gör i alla fall hjärtkompressioner.
Det är bättre att göra något än att inget göra!

Men för det mesta snackar man en stund, ser till att människan är ok och skiljs sedan åt.
Hade jag legat på marken hade folk rusat dit för att hjälpa. Impulsen är att hjälpa, låt ingens utseende komma emellan.

Jag frågade barnet senare om han tyckte att situationen varit otäck. Det tyckte han inte. Han föreslog att mannen kanske kunde få bo på boendet där jag jobbar eftersom han såg sjuk ut.
Det enda som var otäckt, sa femåringen, var att när jag såg hur sjuk han var började jag tänka på att jag också ska dö.

Är det därför vi människor är så rädda? För att vi ser oss själva i utsatta människor och klarar inte tanken på vår egen förgänglighet?

Det vore bättre om vi vågade se som barnet. Våga säga till. Vågade känna efter och vågade sätta ord på känslorna.
Och glömde allt för en stund med glass och tecknad film i en varm famn eller filt.

/Emma

Och vänta er ingen tacksamhet (men kanske en uppfriskande utskällning som visar att människan är vid god vigör) - man bryr sig inte om för att få diplom. Man bryr sig om därför att det är människans sanna natur.

måndag 11 januari 2010

Det här nya året

Det här nya året har börjat med en fantastisk vinter. Till och med här i Stockholm.

I dag är det soligt, klart och kallt. En promenad på en frusen sjö gjorde mig så glad över vintern. Snö och rimfrost, solen i trädtopparna och jag - jag finns här i allt detta. En gåva från Skade där kylan väcker slöa tankar och skönheten värmer hjärtat. Och jag blir lugn i hela mig.

Sådana stunder behöver man varje dag. När inga tankar mal och jag bara är. Här. Där jag är.

En grå och fuktig dag kanske man behöver hitta lugnet någon annanstans. I ett hett bad. I ett långt telefonsamtal med en vän. I att lugnt och långsamt städa ur det där j-vla köksskåpet som samlat damm och fett så länge. Om jag vet att jag har tid blir det till vardagsmeditation. Och vad glad och nöjd jag är när det är klart.

Att leka med ett barn. Att tända ett ljus. Att titta på trädet i vardagsrummet som vi klätt fint (den får stå ett tag till).

Den lugna stunden när världen får vänta. Eller är det kanske just då jag verkligen är i samklang med världen?
Jag lovar mig själv många stunder av inre lugn under 2010.

/Emma