onsdag 29 april 2009

Tomrum

Jag vet, men jag tycker att det är intressant.

Så från gårdagens (28/4) DN, Niklas Rådström om kulturutredningen:
"Utredningen kretsar på ett märkligt sätt kring ett tomrum. Den når aldrig in till vad som borde vara dess centrum: den kreativa kraft som gör att en majoritet av världens människor dagligen söker sig till konstnärliga uttryck för meningsalstrande bekräftelser av livets möjligheter och hur denna kraft ska utvecklas och stärkas i den moderna kunskapssamhället."

Om Rådström här med kreativ kraft syftar på tomrummets centrum eller kulturutredningens centrum kan man ju tvista om, månne är detta irrelevant eller samma sak.

Jag tolkar det naturligtvis som att: Tomhetens centrum är en kreativ kraft.
En livmoder är ett tomrum tills de fantastiska människobarnet växer och utvecklas där.
Runan Ing står för den maskulina befruktande kraften innan befruktningen skett, våren, löftet - och ristas som en öppning, ett tomrum innan...

Tomheten inom människan skall inte motas eller tas bort. Den skall erkännas och ses som en transformerande kraft, en möjlighet, en chans att skapa... vem vet, kanske till och med "meningsalstrande bekräftelser av livets möjligheter" ; )

/Emma

måndag 27 april 2009

Tomheten

Apropå, detta saxades ur DN för några år sedan:

"Forssellska rader om en spegel som bebos av spegelbilder men som själv saknar anletsdrag fick formulera vad Florin uppfattade som ett "centrum av tomhet" i Lars Forssells poesi.
Inte som en anonymitet, eller brist på röst - det finns "ingen vila i denna tomma mitt", menade Florin - utan snarare som något produktivt, ett begär efter nya roller."

Skribentens namn har gått förlorat.

/Emma

lördag 25 april 2009

11:e maj - releaseparty!

Yeah!

Du som har förbeställt kommer att få din bok skickad måndagen den 11:e maj - och tack för att Du beställde, det var himla fint gjort!

Ni som vill beställa nu går in på http://www.trombone.se/ och följer instruktioner.

Om jag minns rätt (notera brasklappen) så skickade jag manuset till förlaget i april förra året. Finkänsliga som de är kommer de inte att kommentera detta. Men jag är f-n så glad å det ödmjukaste att dessa (mellan två och 10-12 personer + hundar) har ägnat en massa tid det gångna året åt att göra en bok av mina bokstäver.

Jag har kanske lite aparta sysselsättningar: karate, blotande och sockerkakor. Men det gör jag ju för min skull.
Att dessa människor ger ut min bok för deras skulle låter konstigt - det är liksom som solsken, strawberry daquiri och en ryggmassage fast bättre.
Men eftersom jag blir glad av deras "hobby", lär jag mig samtidigt att människor antagligen blir glada av min verksamhet (kanske mera karaten än sockerkakorna - men det är inte heller säkert).

Vilket helt osökt får mig att komma in på något viktigt jag lärde mig en gång när näsan pekade neråt och jag följde efter.
Att du måste älska dig själv för att kunna älska andra är bara skitsnack!
Själva lösningen om man mår pyton och inte tycker att man är ett nickel värd är nämligen tvärtom: Förstå att någon annan är värd att tycka om som människa och där igenom förstå att man är värd att tycka om själv.

Även om man mår dåligt finns det människor man tycker om. De har sina fel och brister, ändå önskar man dem ett lyckligt liv.
Så om jag nu önskar den här människan med sina fel och brister allt gott kanske till och med jag (med mina enorma fel och brister) har rätt till ett bra liv. Kanske till och med jag har rätt att må bra. Kanske skulle det till och med kunna finnas fog för att andra människor kan tycka om mig...

Om jag älskar andra människor - kan jag inte vara en människa att älska?

Att jag är älskad är en välsignelse från Henne. Den 11:e maj ska jag fira att min man varit min make i fem år. Och vår kärlek är värd att fira.
Om trombonerna snokat i badrumsskåpet och kollat min vigselring ska jag låta vara osagt (om än inte orimligt). Men de föreslog datumet...

Samtidigt tänker jag fira att det är 22 år sedan (eller hur var det A?) min syster flyttade in i mitt liv. Utan dig vet jag inte alls om jag hade förstått livet.

Party den 11:e maj alltså!
Jag, boken, maken, syrran, Du på ditt håll & och alla som vill - hitta något att fira!
Jag skickar en telepatisk kram.

/Emma

torsdag 23 april 2009

Rebecka & jag

Rebecka och jag har känt varandra i ungefär sju år. Någon gång under 2002 tror jag att de första texterna som finns i boken skrevs.

Jag började skriva en pjäs i samma veva. Den har dock inte blivit färdig.

Erik Grundström sa en gång: När ni skriver, ta en tredjedel från er själva, en tredjedel från folk ni känner till och en tredjedel ur luften.

Kanske har jag kokat ihop en liknande soppa.
En del av Rebeckas tomhet har jag tagit från mig själv. Fast jag har förstått nu att det inte behöver vara en frånvaro, en saknad av något. Kanske är det istället ett möjligheternas rum. Kanske bara ett vilorum.

Rebecka vill fylla sitt tomrum med något. Men att fylla ett ingenting är omöjligt.
Minns ni Den oändliga historien? Filmen där ingentinget slukade världen...
Jag var så kär i pojkhjälten när jag var barn. Han som red på en drake och stoppade ingentinget.

Men ett barn kan man inte vara hela livet. Och ingen, man eller kvinna, kan stoppa ingentinget i en annan människa.

Så Rebecka, om du håller ut och inte ger upp. Om livet vänder och åren går kommer du att förlika dig med tomrummet. Det som inte behöver betyda frånvaro av något utan kanske i sig självt är meningen.

Jag har känt Rebecka i ungefär sju år nu. Vi har inte umgåtts regelbundet, mera periodvis, ibland har vi inte talats vid på ett år. Men nu är historien skriven. Hon får gå sin egen väg. Jag har andras historier att berätta.

Det är skönt att hon flyttar hemifrån, ut ur skrivbordslådan och hårddisken. Det blir påfrestande i längden att hålla ihop med någon som far illa. Jag har gått vidare. Om Rebecka gör det också så kanske vi ses senare i ett annat sammanhang.

Emma

Nyfikna människor kan läsa dikter jag skrivit i tidskriften Komma nr 4/08.
Jag har en med i den norrländska litterära tidskriften Provins nr 4/07. Det lustiga med den är att jag tänkte medan jag skrev att det skulle vara något de ville publicera - pröjs fick jag också.
I Provins nr 4/05 hade jag en dikt som blivit uttagen till någon tävling.

Fast i Provins nr 4/04 är det en annan sorts text. Jag började skriva den på en skrivkurs men den fick en del att må illa så jag skrev klart den hemma istället.

måndag 20 april 2009

Jokkmokks marknad, Mikael Niemi & böcker

Jag var på Jokkmokks marknad i år.
Det var kallt. Det var snö. Det var skönt att vara en i mängden i täckbyxor, mössa och immiga glasögon.

Det var Sofia Jannok på Bio Norden och öl på Café Gasskas.
Där var ett band som spelade åt det irländska hållet och en man som satte sig och skymde sikten. Det störde mig inte men han kände sig föranledd att be om ursäkt upprepade gånger. Mannen hette Mikael Niemi. Liksom han bad om ursäkt utan egentlig anledning kunde jag inte låta bli att utan anledning meddela att jag hade en av hans böcker som reselektyr. En lätt pocket, smidig att bära.

Han undrade vilken och jag hann säga Näsblod under högmässan innan han avbröt med "Den som är så gammal."
Nu var det en utgåva där även Änglar med mausergevär fanns och något lättad sa han "Ja, den är ju inte lika gammal."

Vi drack vår öl och lyssnade på bandet utan att konversera mera. Jag hade definitivt ingen lust att säga att min första bok skulle publiceras till våren. Den första, äldsta - "gamlaste".
Kommer jag att tycka om några år att den är "gammal"... vad betyder det? Att den inte håller måttet? Att den är passé? Att tiden gått ifrån den?

Jag tycker att min första, blivande gamlaste bok har mera att säga om ensamheten i en människa än om Stockholm vid ett visst datum. Det återstår att se vad ni andra tycker.

Å andra sidan var Mikael Niemi mera nöjd med att jag läste den senare utgåvan - var den helt enkelt snyggare formgiven? Hade kanske Näsblod under högmässan blivit bättre 2001 när den återutgavs än den var 1988 när den först kom.

Om jag åker till Jokkmokk nästa år. Och om jag träffar Mikael igen, ska jag fråga honom hur han tänkte.
Jag kanske till och med berättar att jag fått min första egna bok utgiven.

/Emma

Nu räcker det
här stannar jag
kliver ur min hylsa, lämnar nycklarna på sätet
sakta går jag in i skogen
det är sommarvarmt och jag ser gud
stå och beta i gläntan
granarna, mina viskande fastrar
har syrliga gröna kjolar
trollsländor stora som slidknivar
fångar mygg kring mitt huvud
snart når jag tjärnen
som en bottenlös natthimmel
jag drar av kläderna
sänker mig till hakan i den svarta svalkan
naken, drömlik
svävar jag ut över djupet

Mikael Niemi

fredag 17 april 2009

Skriva första boken och bli publicerad - så går det till!

Lev ett tag.
Lev ett tag till.
Kolla med jämna mellanrum om du levt tillräckligt.

När du levt tillräckligt - skriv.

Observera att det inte handlar om att ha levt tillräckligt länge.

Fokusera lite nu för f-n!
Dålig självdisciplin? Gå en skrivkurs.

Av egen erfarenhet kan jag säga att följande element på skrivkursen är kvalitetstecken:
Tunnhårig, medelålders man med magväska.
Medelålders dam som skriver om en mask i ett salladshuvud.
Popstjärna som skrivit ett fantastiskt manus men inte skickar in det.
Någon som kan ge dig lisan av att få lyssna på finlandssvenska.
Klok barnboksförfattare men kungspudel.
(Om det var plus eller minus att jag kom direkt från nattjobbet är svårt att avgöra. Men jag vill ändå be känsliga medkursare om ursäkt för några mindre diplomatiska kommentarer.)

Svårt att hitta?
Då skulle jag istället ge mig i kast med att hitta de somn ledde kursen, nämligen författarna Lotta Lundberg och Erik Grundström. (Fråga Erik om han möjligtvis kan ha magväska för att höja kvalitén.)

Och kära Lotta & Erik, jag har ingen aning om vilka skrivtips ni gav mig - men jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i ert sällskap.

Okidoki. Nu är halva jobbet gjort, du vet vad du ska skriva... så fort du får tid.
Se nu till att saker kommer emellan!
Förslag: skilj dig, gift dig, skaffa barn, bli uppslukad av en budoart (hoppsan, nu blev jag personlig) , skaffa nytt jobb, krisa.

Det är ju viktigt för texten att mogna!

När du tror att texten är mogen skriver du ut den fint, kuverterar, frankerar och skickar till alla större förlag.
De tre största förlagen svarar: Guuuud, va bra! Men vi ba, ger inte ut typ så här liksom korta böcker va, kan du typ skriva lika mycket till ba fö att de ska va liksom en romaaaaaaan!

Du analyserar svaret och funderar på vad Freud skulle ha sagt om så många a:n i roman. Men "det är ju synd om människorna" så du taggar ner och tänker: fuck this.

Nu ska du bara låta livet tugga på.
Det kommer nämligen en dag när texten har mognat. Du är frun på täppan igen och tänker: jag behöver ett annat förlag. Ett förlag som vågar. (Eller också har du också en farsa som mailar förlagsnamn i tid och otid, vem vet.)

I vilket fall som helst, varför slösa papper, kuvert och klisterlappar? Hur miljövänligt är det?
Nu mailar du manuset till Trombone förlag. Sedan blir det sommar, du får fräknar och glömmer allt vad skrivet ord heter... solsken på Köpmanberget liksom (fattar du inte den måste du åka förbi Hudik i sommar).

När sedan hösten kommer och din O´boy har kallnat - vem piggar upp dagen om inte trombonerna?!
Damn right.
Då var det kirrat.
Gå nu igenom det här igen så att du inte missar något steg på vägen mot din första bok och publicering.

Lycka till
Emma

PS Trombonerna kan verka lite svåra. Allvarligt talat har jag varken sett dem eller pratat med dem. De verkar föredra mailkontakt. De verkar vara mellan en och tio-tolv till antalet. Det enda jag säkert kan säga är att de verkar gilla ord sammanfogade till meningar och i förlängningen böcker. Men kolla in slutresultatet! Vad fint de har hanterat och packeterat mina ord, meningar och hela boktjosan.
Respekt! DS

onsdag 15 april 2009

En bok om en strippa...

En bok om någons bästa vän.
En bok om någons dotter.
En bok om någons syster.

En bok om ensamhet.
En bok om lojalitet och svek.
En bok om Stockholm.

En bok om kvinnor.
En bok om män.
En bok om makt.

En bok om att vänja sig.
En bok om trötthet.
En bok om något annat.

En bok om Rebecka.

Du hittar den på www.trombone.se

Och kanske, en bok som säger något om Dig, eller vad Du tror Dig veta.

/Emma

söndag 12 april 2009

Hur mycket stolthet har Du råd med?

Stolthet?
Hur så?
Vem vet?

Inte Rebecka i alla fall. Och det har jag skrivit en bok om.
Här tänkte jag skriva om hur den kom till, vad jag gillar att läsa, vad jag gillar att skriva, vad jag gillar att ligga i vårsolen och fantisera om...

Är stolthet något man känner?
Är stolthet något man äger?
Är stolthet något man kan sälja eller köpa?
Är stolthet att inse sitt värde eller att sätta ett pris?

Titta in på förlaget, trombone.se för att läsa mera om boken och göra din (för)beställning.
Någon gång i maj hoppas jag att den ska vara tryckt och klar.

Vad är stolthet för Dig, eller... vad är Du stolt över?

Hörs då ; )
EMMA