måndag 17 juni 2013

Bruno K.

Jag blev som nästan glad, och lite överraskad när jag läste dikten "Framme".
Om ett sommarhus som längtat lika mycket som besökarna. Varmt. Lätt.
Fann den i samlingen "Svart som silver" i bokhandeln, gav bort boken och skulle lyfta mitt eget exemplar ur bokhyllan när jag kom hem.

Men, naturligtvis inte... hittade bara "Dimman av allt".

Nåväl, slog upp en sida på måfå.

*

i din hand
låg skärvorna av en älva
dörren var stängd
rullgardinen nerdragen
och när du lyfte upp hennes hjärta
när du höll det försiktigt
längst ut på din fingertopp
kämpade det fortfarande
blinkade i mörkret
gav ifrån sig små ljud


Asch, och jag som ville ha ett sommarhus...
Nytt försök.

Flickan

värmen
lukten av avgaser
och matrester
tränger in från gatan
och hon håller armarna över täcket
sträcker dom rakt ut framför sig
och morgonljuset kommer åt
trär på henne ett tunt linne
genom tyget syns
fläckarna i hennes hud
avlånga ärr
från män med plånböcker
män som stigit av i hettan
ute på flygplatsen
och redan tänkt ut i vilka ställningar
dom ska vittja henne på liv
redan i tankarna kastat
sina krokar och drag genom hennes kropp
och kunnat slappna av igen
ägnat sej åt annat
öppnat en tidning
känt ett stort lugn inom sej


Naturligtvis...
Slår ihop boken och ställer tillbaka den i hyllan.

/Emma

tisdag 11 juni 2013

Men va faan Hudiksvall...


Vi hade ju börjat komma överens trodde jag.
Jag har till och med talat väl om dig inför min nya stad, du vet, tiden går,
städer växer upp och förändras.

Men nu har du varit riktigt taskig igen.
Smugit dig in på jobbet och skvallrat om saker jag inte trodde du höll på med längre.

Jag vill inte träffa killar som föddes ett decennium efter mig och berättar att du fortfarande inte har en aning om hur man tar hand om ungdomar på glid.
När ska du lära dig?

Varför ska jag behöva ha det gemensamt med hemlösa, tunga missbrukare i Stockholm att vi båda föddes i din glada stad?

Varför skulle han behöva växa upp med missbruk?

Varför ska jag få höra att unga hos dig nu hoppar framför tåg eller från höga hus? På min tid var det andra sätt...

Vad faan Hudiksvall... nu är jag besviken och riktigt jävla ledsen för din skull.

Vill du fortsätta vara en stad där man vänder ryggen till istället för att stötta?
En stad där man fördömer lättare än hjälper?

Vi kan väl säga så här, jag hör av mig om det är något, ok?
Sök inte upp mig igen.


/Emma