onsdag 24 augusti 2011

Fjäll och skrivargården i Marsliden






Jag är ju en lyckligt lottad skrivare.

Förra året fick jag ett stipendium - cash - från Författarfonden. Det var tur eftersom jag var sjukskriven och med min inkomst är det en dum idé. (Skriva kunde jag ju inte heller eftersom jag opererade axeln hit & dit.)

I år fick jag istället lugn & ro-stipendium från Norrländska Litteratursällskapet. Detta innebar en vistelse i Marsliden på Fjäll & Skrivargården som drivs av Gunilla Söder.
När jag körde dit var jag förundrad över hur vackert det är, men höll ändå rätt kurs eftersom vägen var bedrövlig och krävde en hel del uppmärksamhet.
När jag skulle köra hem hade någon vänlig själ hyvlat av vägen och jag förlorade mig helt i: Ååhh, aaahhh, vad vaackert det äääär!
Helt plötsligt stod jag vid vägs ändå och en vänlig, glestandad, urfolksman frågade vart jag skulle. "Till Vilhelmina", sa jag. "Hur kunde du hamna här då?", frågade han, med all rätt, det var säkert minst en mil åt helt fel håll, på grusväg dessutom när det borde ha varit racervägen till storstan.

Men det äääär ju så vackert!

Jo, fjället, lämlarna, molnen nedanför (!), skrivarstugan, Saxnäs - världens vackraste by, tystnaden, sjöarna och Gunilla Söder. Fantastisk människa att slippa småprata med när man vill vara ifred och skriva, och fantastiskt vilken givande samtalspartner på senkvällen om stort och smått...
Tyvärr nekar hon till att skriva om sitt väl levda liv, så ska det kanske vara när inte lusten att leva det avtagit - fast: Kom igen då! JAG lovar att tro dig!

Själv fick jag en hel del skrivet också. Kanske ett bidrag till novelltävlingen Umeå Novellpris, läs mera här: www.umea2014.se
Och en början på min deprimerande bok nummer två, ångest, ångest är min arvedel osv. Fast när fan blir gammal blir han ju religiös, och det barkar hän åt ett (delvis) lyckligt slut (kanske).

Stort tack till Norrländska Litteratursällskapet, ännu större tack till Gunilla som fick mig att känna mig som hemma. Och landet ligger kvar när det blir dags.

/Emma

Läs mer om skrivargården på www.gunillaimarsliden.se




onsdag 10 augusti 2011

För att du är kvinna

I dag fick jag ett telefonsamtal från en man som undrade om jag ville arbeta i en viss arbetsgrupp.

Han började med att säga "Jag ringer till dig för att du är kvinna. Vi är bara män och tänkte att vi skulle balansera könsfördelningen..."

Tja, det är förvisso ett steg i rätt riktning att man börjar fundera över huvud taget på detta med könsfördelning, men att bli reducerad till sitt kön känns inte bra.

Att det helst bör vara både kvinnor och män i en arbetsgrupp är faktiskt inte på grund av att man behöver snoppar och snippor runt bordet...

/Emma

onsdag 3 augusti 2011

Mina tre matriarker och ljuset

I min släkt förlorade jag de tre matriarkerna inom några månader.

Min kära mormor gick bort strax innan 97-årsdagen. Hennes syster följde inte långt efter och även den enda farmor jag har haft.

Att jag fick ha en mormor så länge är förstås en ren ynnest, likaså att min son fick ha en gammelmormor han träffat och minns.
Jag hade turen - eller väven menade så - att träffa min mormor dygnet innan hon dog.
Jag hade turen - eller väven menade så - att fråga henne om det fanns något ogjort.
Allt i en viss oräddhet, kanske rättframhet, jag nog ärvt av henne själv.

Det tycktes mig finnas en viss logik i att hon var nöjd med livet. Det tycktes mig girigt att önska mig ännu en tid med min mormor.

Det var inte förrän jag besökte hennes grav efteråt som jag såg tomheten, som jag sprang dit och grät efterom jag inte har någon mormor mer.

Farmor var den som sa "fö sö löv" eller hur man nu skriver ovanåkersmål på rikssvenska. Hon var f-n "fö sö löv" väldans länge, men hon gillade lillpojken. Och han satt gärna i hennes knä för fotograferingen (något hans morbror hade svårt med på sin tid).

Fast det var gammelmoster som hittat hem. Länge trodde jag att hon bara var snäll och hade lätt sinne men det där leendet var lite mer diffust än så... Hela hon var som lugn i sig själv - som om hon hade en hemlighet. Det tänkte jag förstås alldeles för sent, men nu förstår jag. Gammelmoster hade sin kristna tro, fast hur hon var beskriver jag bäst genom Tao Te Ching:

If you don´t realise the source,
you stumble in confusion and sorrow.
When you realise where you come from,
you naturally become tolerant,
disinterested, amused,
kind-hearted as a grandmother,
dignified as a king.
Immersed in the wonder of the Tao,
you can deal with whatever life brings you,
and when death comes, you are ready.


Nä, jag var väl inte så klok att jag kunde fråga när ni levde och jag hade chansen. Men en smula klokare har jag blivit och era spår lever kvar, för den som vill lära försvinner inget, den som varit älskad försvinner inte heller.

Och kanske förstår man inte förrän den älskade har dött att det faktiskt var så det var.

/Emma

Fö sö löv? Du får så lov att göra det - även om du inte känner för det.