lördag 21 december 2013

Vintersolståndet

Bejakar jag ensamheten

upptäcker jag närhet överallt


Vänder jag helt om för att möta min rädsla

finner jag krigaren inom mig.


Öppnar jag mig för min sorg

hamnar jag i universums famn.


Accepterar jag tomheten

hittar jag en flödande fullhet.


Allt som jag flyr

förföljer mig.


Allt jag välkomnar

omvandlar mig


samtidigt som det självt också förvandlas

och dess strålande väsen träder fram i sin juvel-form.


Jag bugar djupt för upphovet till denna ordning.


För den som skapat denna mästerliga lek.


Att delta i den är min högsta sällhet.


Att ära dess uttryck - min djupaste andakt.


Tack Petra!
/Emma


onsdag 4 december 2013

Poesi för vinternatten



väntan på ett ord



jag borde

veta bättre



men just i natt

sliter det mig

just i natt



tvivlar jag

på allt



/Emma

onsdag 16 oktober 2013

Hej politiker! Socialtjänsten blöder...

...och vi med den - som personal alltså, men jag återkommer till detta.

Hemkommen från jobbet på ett lågtröskel/högtolerans-boende för hemlösa missbrukare, ofta med psykiska problem sitter jag och är bekymrad.
Det är jag ganska ofta efter jobbet, eftersom jag inte kunnat hjälpa någon eller ge det stöd jag velat - men i dag är jag, låt oss säga
djupt bekymrad.

Det dras in kan man säga.
Vi monteras ned kan man säga.
Människovärdet devalveras kan man säga.

Inte för att jag direkt sörjer att vi nu får betala för kaffet på jobbet,
det får säkert förvaltningsdirektör Hammar också,
men lite trivsel försvann nog där i alla fall.
Den där känslan att man ville måna en smula om personalen.

Å andra sidan pruttar man ju rent av på våra boende, så vem är jag att klaga.

Vi hade en läkare på plats varannan vecka förut - Borta! (Som 1-åringen säger.)
Vi hade en psykdoktor också på plats varannan vecka - Borta!

Det här var några av våra klienters enda chans att ha kontakt med sjukvården
eftersom de är i för dåligt skick att sköta den kontakten själva.

Ursäkta skrikandet men: FÖR ATT KLARA VÅR BUDGET MÅSTE VI HA 96% BELÄGGNING!
Var är förståelsen för målgruppen? Borta!

Vi kan inte dra ner på personalen av säkerhetsskäl - men allt annat ses som sagt över, och nu är vi på riktigt slak lina.

Maten beställs numera alldeles på portionen.
Portionen hos den catering-firma som vann stadens upphandling är 1,5 dl!
Vi har inte dagisbarn hos oss - 1,5 dl chili con carne till en vuxen man är liiite, lite.
Eller som vi fick säga vid lunchen i dag när folk ville äta - Borta!

Och maten är extremt viktig - kanske det enda positiva på hela dagen för vissa.
Det enda som minner om en dräglig tillvaro, en "normal" tillvaro man hade en gång...

Nu har vi istället för en trevlig samvaro med mätta magar en potentiell risksituation varje gång vi ska servera mat.

Detta är våra folkvaldas fel förstås. Budgeten för vårt boende är helt enkelt för lågt satt.
Innan året är slut skulle man kanske kunna säga - Borta!
Men i Stockholms Stadshus finns det ingen som bryr sig om de mest utsatta längre, jag menar, om man gjorde det skulle det ju inte se ut så här.

Då skulle vi ha mat att servera till de som bor hos oss - och faktiskt själva betalar en slant för det! - istället för att jag som i dag ska behöva ta en utskällning för att maten är slut.

En utskällning av en drogpåverkad man.
En utskällning som om jag har otur går över i fysiskt våld, just det, jag skulle ju återkomma till det, ja.
En av mina kollegor fick i en matrelaterad situation ta emot den boendes frustration i form av en käftsmäll.

Mat är viktigt.
Respekt för människors lika värde är viktigt.

Jag är djupt bekymrad över att den politiska majoriteten i Stockholm verkar tycka att man kan prutta på vissa människor och deras behov.

Men vem vet, efter nästa val kanske man kan säga om de politiker som styr i dag: Borta!

/Emma


lördag 31 augusti 2013

Säg det nu!

Helt plötsligt är det för sent.

Man tänker att det är så uppenbart.
Man tänker att man har tid.
Man tänker att det kanske blir lite... pinsamt.

Japp, å sen går mänskan å dör. Eller flyttar, går ner sig, försvinner...

Jag har missat det där en gång, ganska grovt, och nu jobbar jag på att säga det istället.

Jag sa det till A på boendet till slut, när han hade supit sig ner till botten,
och en djupare botten och sedan ner i vad som verkade bottenlös misär - han sjönk som en sten mitt framför ögonen på oss allihop.

Du är så fin, sa jag, och vi är så många här som önskar dig något bättre.

Både A och och min kollega vid bordet satte kaffet i vrångstrupen, men jobbarkompisen samlade ihop sig och hängde på.
Det är sant, sa hon, vi är många här som tänker på dig.

A satt som en fågelholk. Det är också ledsamt, hur en människa kan bli så förvånad över att vi faktiskt, på riktigt, bryr oss om.

Mig kostade detta uttalande njet, nada och nothing.
Tvärtom fick jag glädjen av att känna mig ganska schysst.
Man kan väl säga att jag var den som tjänade mest på att få det sagt.

A åkte på avgiftning och behandling. Naturligtvis inte på grund av mig.

Men... han kunde lika gärna ha dött knall och fall eller försvunnit ur min horisont.
Och då hade jag suttit här som en jävla snåljåp om jag inte öppnat munnen.

/Emma


tisdag 16 juli 2013

Bruno K (part II) och kylskåpsmagneterna

Saker som gör mig glad:

Min syster (som jag älskar - jag besegrar Storpotäten för din skull!)

Bruno K:s dikter (när de inte gör mig ledsen)

Kylskåpsmagneter (alltid)



Jomen, den här fick jag av syrran:

The friends can connect in a mysterious way without even speaking.
Perhaps they have AMAZING MAGICAL POWERS!
Perhaps they are both just PECULIAR IN THE HEAD...

Ännu roligare om man kan se bilden - hedersplats på kylskåpet.

Och en ny favorit:

Även om rösterna i mitt huvud inte finns på riktigt,
så har de bra idéer.

ABSOLUT!


/Emma

måndag 17 juni 2013

Bruno K.

Jag blev som nästan glad, och lite överraskad när jag läste dikten "Framme".
Om ett sommarhus som längtat lika mycket som besökarna. Varmt. Lätt.
Fann den i samlingen "Svart som silver" i bokhandeln, gav bort boken och skulle lyfta mitt eget exemplar ur bokhyllan när jag kom hem.

Men, naturligtvis inte... hittade bara "Dimman av allt".

Nåväl, slog upp en sida på måfå.

*

i din hand
låg skärvorna av en älva
dörren var stängd
rullgardinen nerdragen
och när du lyfte upp hennes hjärta
när du höll det försiktigt
längst ut på din fingertopp
kämpade det fortfarande
blinkade i mörkret
gav ifrån sig små ljud


Asch, och jag som ville ha ett sommarhus...
Nytt försök.

Flickan

värmen
lukten av avgaser
och matrester
tränger in från gatan
och hon håller armarna över täcket
sträcker dom rakt ut framför sig
och morgonljuset kommer åt
trär på henne ett tunt linne
genom tyget syns
fläckarna i hennes hud
avlånga ärr
från män med plånböcker
män som stigit av i hettan
ute på flygplatsen
och redan tänkt ut i vilka ställningar
dom ska vittja henne på liv
redan i tankarna kastat
sina krokar och drag genom hennes kropp
och kunnat slappna av igen
ägnat sej åt annat
öppnat en tidning
känt ett stort lugn inom sej


Naturligtvis...
Slår ihop boken och ställer tillbaka den i hyllan.

/Emma

tisdag 11 juni 2013

Men va faan Hudiksvall...


Vi hade ju börjat komma överens trodde jag.
Jag har till och med talat väl om dig inför min nya stad, du vet, tiden går,
städer växer upp och förändras.

Men nu har du varit riktigt taskig igen.
Smugit dig in på jobbet och skvallrat om saker jag inte trodde du höll på med längre.

Jag vill inte träffa killar som föddes ett decennium efter mig och berättar att du fortfarande inte har en aning om hur man tar hand om ungdomar på glid.
När ska du lära dig?

Varför ska jag behöva ha det gemensamt med hemlösa, tunga missbrukare i Stockholm att vi båda föddes i din glada stad?

Varför skulle han behöva växa upp med missbruk?

Varför ska jag få höra att unga hos dig nu hoppar framför tåg eller från höga hus? På min tid var det andra sätt...

Vad faan Hudiksvall... nu är jag besviken och riktigt jävla ledsen för din skull.

Vill du fortsätta vara en stad där man vänder ryggen till istället för att stötta?
En stad där man fördömer lättare än hjälper?

Vi kan väl säga så här, jag hör av mig om det är något, ok?
Sök inte upp mig igen.


/Emma

tisdag 14 maj 2013

is



röda tjocka färgen


droppar
längs med handens fingrar


smakar varmt


och jag har frusit
så länge


/Emma

lördag 27 april 2013

Kväll

Kväll

där jag växte upp
ter sig gångvägen till stan nu

mera mörk
än ljus

framtiden redan utforskad

natten tar över
gatlyktornas försök till tröst


/Emma

tisdag 5 februari 2013

Fotismer


En bok man inte vill missa av Peter Lucas Erixon.

Det här till exempel:

"Attityd", det säger de men menar ingenting.
Respekt, säger de också men menar rädsla.
Ställ dig nu på knä och be din egen nakna bön
Bara för att det, verkligen, kanske inte finns
ett riktigt hopp för världen längre
måste man inte överge sin anständighet,
en vredgad inre resning, en villighet att offra något
för vem som än står intill.


Jag läser det igen och igen. Min tro på ett riktigt hopp för världen blir bekräftad just när jag läser detta.

Beställ på www.trombone.se

/Emma

tisdag 22 januari 2013

Villkorslös kärlek...

...är vi mäktiga?

Kanske inte i vilken relation som helst.
Eller, kanske är det där den är viktigast, just i vilken relation som helst - till vem som helst.

Människokärlek. Medmänniskokärlek. Sådan kärlek som inte söker något för sig själv utan gäller alla som en grundton i ens liv.

Är vi mäktiga det?

Eller är det ängslan att inte få något tillbaka som gjort folk rädda och snåla.
Är de vanan att bedöma och döma alla som kommer i sin väg som separerat oss från vår tillhörighet i människosläktet.

Att bry sig om sina medmänniskor och bortse från brister som troligen också finns hos oss själva, vem lär ut det nu för tiden?
Vem praktiserar vänlighet?

Den villkorslösa kärleken hittar man enklast hos föräldrar gentemot barnen.
Enklast när barnen är små.

Men jag tänker så här, om man inte fortsätter älska sina barn i vått och torrt, vem ska då göra det?

Det betyder inte att man stöder alla deras handlingar, men det betyder att man aldrig glömmer grundtonen som fanns en gång. Inte vänder ryggen till.

Om då ens barn gör något fruktansvärt och får tillbringa långa år bakom lås och bom?

Då hoppas jag att föräldrarna är mäktiga att låta grundtonen ljuda vidare, att älska människan (och fördoma brottet).

Om föräldrarna inte är mäktiga hoppas jag att personalen på anstalten är mäktiga att med respekt och medmänsklighet möta den som sitter där.

För den som inte blir älskad, inte respekterad, inte sedd som en människa kommer en dag att sluta vara det. Och har man blivit av med sin mänsklighet blir världen aldrig ens vän igen, då är vi alla förlorare.

Alla måste ha någon som håller en kvar, ett litet hopp om att livet kan vända igen.

Se människan.

Möt människan.

Om inte med kärlek så med orädd vänlighet - här finns inget att förlora, men mycket för människosläktet att vinna.

/Emma