lördag 31 augusti 2013

Säg det nu!

Helt plötsligt är det för sent.

Man tänker att det är så uppenbart.
Man tänker att man har tid.
Man tänker att det kanske blir lite... pinsamt.

Japp, å sen går mänskan å dör. Eller flyttar, går ner sig, försvinner...

Jag har missat det där en gång, ganska grovt, och nu jobbar jag på att säga det istället.

Jag sa det till A på boendet till slut, när han hade supit sig ner till botten,
och en djupare botten och sedan ner i vad som verkade bottenlös misär - han sjönk som en sten mitt framför ögonen på oss allihop.

Du är så fin, sa jag, och vi är så många här som önskar dig något bättre.

Både A och och min kollega vid bordet satte kaffet i vrångstrupen, men jobbarkompisen samlade ihop sig och hängde på.
Det är sant, sa hon, vi är många här som tänker på dig.

A satt som en fågelholk. Det är också ledsamt, hur en människa kan bli så förvånad över att vi faktiskt, på riktigt, bryr oss om.

Mig kostade detta uttalande njet, nada och nothing.
Tvärtom fick jag glädjen av att känna mig ganska schysst.
Man kan väl säga att jag var den som tjänade mest på att få det sagt.

A åkte på avgiftning och behandling. Naturligtvis inte på grund av mig.

Men... han kunde lika gärna ha dött knall och fall eller försvunnit ur min horisont.
Och då hade jag suttit här som en jävla snåljåp om jag inte öppnat munnen.

/Emma