fredag 23 september 2011

Drömtid visdom paradox - ett boktips

Den här bokan ev Jörgen I Eriksson tycker jag lyckas förmedla något av grundkänslan i det heliga - det mycket enkla, men heliga.

Den beskriver ett sätt att förhålla sig till jorden och kosmos, en livshållning, men kommer inte med en massa gör si, gör så.

Att helt enkelt vara där ute i markerna och se - samtidigt som man blir sedd.

När jag var ute på sommarsolståndet var det just det jag kände, ett samspel, en delaktighet med Moder Jord.

Kanske är det här den bästa boken jag läst just i att förmedla shamanismens kärna. Utan att förlora sig i ritualer eller utanpåverk.

Så här skriver författaren själv om boken:

I denna bok reser författaren i navajo- och hopiland i sydvästra USA och samtidigt i Drömtiden – i spåren efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster och spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska folkmördare. I ord och bild skildras det tänkande, den livssyn, som föds fram i och av detta sträva och storslagna landskap. Filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister resonerar kring begrepp som visdom, traditionell livssyn och civilisationskritik. Boken är ett försök att utreda vad Drömtiden är och föra in urtänkandet i vår tid – ett tänkande som kommer att spela en viktig roll när industrisamhället avvecklas och människor vill hitta tillbaka till ett ömsint sätt att leva på och med Moder Jord. Samtidigt är den en sammanfattning av insikter från författarens mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980.

Kan beställas på norrshaman.net - gör det!

/Emma

onsdag 7 september 2011

Kvinnor i krig

För några veckor sedan hörde jag ett reportage om Koreakriget (tror jag, vilket krig spelar inte så stor roll just här).
Reportaget fokuserade på hur ett land trots allt kan fortsätta fungera, trots att männen försvinner eller kommer hem traumatiserade. Det var kvinnorna som bar landet, som såg till att barnen hade mat och att ett så "normalt" vardagsliv som möjligt kunde upprätthållas.

Tack vare denna, visserligen av tvång utförda, mäktiga kvinnokraft, fanns ändå ett land kvar att bygga upp efter kriget. Något slags fortsatt livslinje, ett okuvligt stretande.

Sedan länge är detta nu känt - och utnyttjat. Systematiska våldtäkter och övergrepp mot kvinnor i krig gör att vardagen helt stannar av. De som stod för upprätthållandet blir traumatiserade och oförmögna att hålla familjebanden vid liv, apatiska, kanske utstötta.
Landets hela struktur och livsnerv blir söndertrasad.

Genom massvåldtäkter som krigsstrategi kan hela folkgrupper få sår som förs vidare genom generationer.

Att bli tvungen att fly är inget val.
Att bli tvungen att försvara sig är inget val.

Alla bilder på kvinnor (och män) i vår kultur som poserar med ett vapen, signalerar inte styrka för mig. Det signalerar inte att någon står upp för sin rätt.
Att beväpna sig betyder bara att man är så otrygg att man blivit tvungen till det.

Ingen som har allt den behöver och är lugn och trygg, väljer att beväpna sig.

Att bära vapen är inte uttryck för styrka - den är det yttersta uttrycket för tvång och rädsla.

Det är människan vid vägs ände som beväpnar sig.

Det är mänskligheten vid vägs ände som ger sig på kvinnorna just därför att de vet hur de bär upp landet och familjen.

Vi är fler som ser på än som utövar detta våld - frågan är vad vi gör nu när vi har sett?

/Emma