lördag 25 juli 2009

Förklara!

Man behöver inte förklara allt för folk.

Man behöver bara försöka vara en god människa.


/Emma

fredag 24 juli 2009

In memoriam

Hej Seppo,
jag saknar dig.

Tänk att du dök upp i mitt liv. Tänk vad nära ögat att vi missat varandra.
Jag är så glad att jag fick träffa dig.

Du var klok och varm och kämpade.
Jag förstår nu vad du menade: "Emma, försök också de dåliga dagarna att hitta något att vara tacksam över, börja med en lilltå till exempel."
Det är där det är viktigast att kämpa, i mörkret. Och svårast.
Du kämpade.

Jag är tacksam att jag fick träffa dig. Och jag vet att du är på ett gott ställe nu.
Jag gråter bara när jag tänker på att jag aldrig mera kan få en kram av dig. Alltid när jag kom och gick fick jag en kram av dig. Det blir så påtagligt att något viktigt och riktigt försvunnit för alltid - jag hittar inga ord för det. Det var nog helt enkelt Du.

Death is not extinguishing the light,
it is putting out the lamp because dawn has come.
- Rabindranath Tagore

Ditt ljus försvinner aldrig ur mitt hjärta.
Men något har försvunnit ur mitt liv. Fast tomrummet efter dig, Roobert Sebastian, är ett år senare inte längre tomt. På den platsen samsas tacksamheten över att ha fått möta dig och minnen (glada och ledsamma), med sorgen över att aldrig mer få eller ge den där kramen.

Seppo 1963-2008

/Emma

PS. T citerade dig i dag "Jag slår inte folk längre, jag slår dem bara med häpnad." DS

tisdag 21 juli 2009

Jag är bra

Det känns skönt att kunna säga: jag är bra.

Jag är bra på att skriva. Jag är bra på att laga mat. Jag är bra på karate.

Utan att jämföra med andra.
Jag blir aldrig bättre för att någon annan är mindre bra. Jag mår inte bättre av att trycka ner någon annan och höja mig på någon annans bekostnad.

Att ständigt kommentera andra och jämföra är bara ett sätt att hålla distans och hänge sig åt illusionen att livet är uppdelat i "vi" och "dom".

Om jag är bra på att skriva och Du på att måla kan vi lysa som två solar bredvid varandra och sprida dubbelt så mycket ljus.
Om jag istället påpekar att Du inte kan skriva tar jag lyskraft ifrån Dig, kanske blir Du mörkret jag placerar Dig i, kanske blir Ditt mörker kvar långt efter att min sol slutat brinna.

Jag är bra. Alla andra också. Jag behöver inte ens veta på vad för att veta att det är så.

/Emma

lördag 18 juli 2009

Lugnet...

...har infunnit sig efter en vecka i Piteå. Eller utanför, om jag ska vara petig, i en stuga i skogen.

Har som ingen lust å fara tillbaka till storstan.

Såg att Vi Mänskor också publicerat Karin Lentz recension som tidigare var i Skånskan. Sex recensioner alltså men publicerade i sju olika tidningar... ok, det är väl sex då ; )

Glad åt det är jag i alla fall. Att just min bok får uppmärksamhet är ju inte alls någon självklarhet.

Riktigt många tomater får jag också i min fönsterodling. Riktigt mycket har jag i livet att vara glad åt om jag tänker efter.

/Emma

tisdag 7 juli 2009

Recension 5 & 6

Fanns i nummer 25/2009 av Arbetaren Zenit och i lördags (4/7) i Aftonbladet. Tyvärr hittar jag inte detta på nätet.

Med ett visst mått av axelont har jag heller inte möjlighet att skriva av dem just nu. Så jag väntar helt enkelt på att mitt flitiga förlag ska lägga ut dem och att jag sedan länkar dit...

Men lita inte på recensenter - läs själv. Beställ på www.trombone.se där övriga recensioner också finns samlade.

/Emma

måndag 6 juli 2009

Vara i himlen

Har Du varit på Runsa fornborg i Upplands Väsby?

Det är så vackert. Och håller så mycket magi.
När man har gått förbi skeppssättningen, genom ängen, uppför steniga stigen och till klippkanten... där är man.

Jag låg på berget och tittade ut. Högt över skogen, bara himlen. En varm, molnig dag när evigheten viskar... "du är som molnen, obeständiga, föränderliga, förunderliga, ingenting - och ändå en omistlig del av allt."

Jag förstod sedan, sent på kvällen varför det här livet ska vara viktigt för mig. Därför att när det är över kan jag inte vara till hjälp, nytta eller glädje för någon som är här nu.

/Emma

torsdag 2 juli 2009

Rebecka has left the building

Jag funderade lite. På recensionerna. På de recensenter som efterlyser vrede.
Varför är Rebecka inte arg?

Kanske tar jag en liten avstickare till Rebecka-land i alla fall... och frågar henne. Alltså så tänkte jag, skickade ett mail och fick ett ganska trött svar.

"Vaddå arg?
Jag har alltid varit lite annorlunda. Alltid gjort konstiga saker. Alltid dåliga val. Och fått veta att det har varit mitt fel. Så jag har hållit käft och tagit konsekvenserna.
Ska jag vara arg på någon som tafsar på mig för att jag själv valt ett sånt jobb? Kan man vara arg på någon för att man låter dem våldta en?
Jag har valt själv. Jag har tagit konsekvenserna själv. Jag kunde inte vara arg i ett liv där allt var mitt eget fel.

Jag är inte arg nu heller. Fast jag förstår efter terapin att jag inte hade något annat val än att göra mina dåliga val.
Jag kan förstå och förlåta alla som "hjälpte" mig till den jag var. Jag kan förstå mig själv också. Men räntan på skulden av skam är svinhög, tro mig, och även om jag vet att jag delar den med många är det mig jag inte kan förlåta. Ännu.

Så dra nu åt helvete.
Jag går vidare och låter "det där" flyta in i dimman. Mina avbetalningar är i alla fall inte till någon författare och inte till någon läsande allmänhet."

Amen.
Kanske vore det lättare som läsare om Rebecka tog ställning i boken.
Kanske måste man uppbåda styrka själv, när någon annan inte kan.

/Emma