Stöd vid adhd-diagnos

Senast jag jobbade var inte Lennart kvar.
Jag jobbar på ett högtoleransboende för hemlösa missbrukare med psykiska problem. Lennart hade bott där ganska länge, vi gillade honom allihop.

Lennart hade ingen hyvens uppväxt. Men samhället såg aldrig... eller såg bort.
Ja, ja hur som helst. Så här runt 50 bast fick han sin adhd-diagnos, vilket (som vanligt är) han redan självmedicinerade mot med amfetamin.

Ni kan säkert tänka er själva att det väller upp en hel del känslor när man sedan får medicin efter 20-30 år i missbruk. All ångest över svek man själv begått kliver fram ur dimman och all ilska och bitterhet mot samhällets svek slår till med full kraft... tänk om man fått hjälp för 10, 20, 30 år sedan? Hur annorlunda hade inte livet kunnat bli.

Du själv kanske skulle behöva proffessionell hjälp i den situationen?
Det djupt olustiga är att Lennart faktiskt hade rätt till hjälp. Och att den fanns i närheten. På enheten för hemlösa där han hämtade sin medicin finns en samtalsgrupp där man får hjälp att hantera livet just för de som fått diagnosen adhd.

Sedan kommer kruxet: Lennart var inte skriven på enheten för hemlösa - utan på en stadsdelsförvaltning annorstädes. Alltså nobben.

Kolla slutklämmen här nu: samhället betalar utredningen - men vägrar det stöd som behövs för att klara omställningen till det nya livet med diagnos och medicin.
Samhället/socialtjänsten är alltså duktiga "vi gör minsann utredningar" men ger inte alla det stöd som behövs för ett lyckosamt utfall.
Om nu Lennart straffar ut sig från behandlingen genom att döva sig med alkohol eller droger för att han inte klarar av att ta hela skiten utan hjälp, eller agerar ut mot till exempel personal (som mig) - blir detta HANS misslyckande!

Det var just därför Lennart inte var kvar när jag kom till jobbet. Han hade ett nytt utbrott, härjade och skrek. Mer än vi kan tolerera när boendet ska var ett tryggt ställe för alla.
En människa jag skulle lita på som barnvakt beter sig inte så utan anledning. Men vad jag än känner rent personligt var det ett riktigt beslut yrkesmässigt att stänga av honom.

Alla Stockholmare ska ha rätt till likvärdig vård - oavsett i vilken stadsdel de hör hemma.
Oavsett bakgrund.
Varför hör jag då en uggla som hoar borta i mossen... hade det varit Du, Emma, hade Du fått den vård du haft rätt till... ho, hooo...

Kanske hade Lennart fuckat upp ändå, även om han fått all hjälp han hade rätt till - men det får vi aldrig veta. För han fick inte den chansen.

/Emma

Lennart heter förstås något annat.