onsdag 13 maj 2009

Den här livstiden

"Den här livstiden har vi använt väl om vi minskat vår själviskhet en smula och ökat vår medkänsla med andra en smula."

Yes (som Bruno K skulle sagt med knuten näve).

Alla behöver kärlek, människokärlek. Om man inte får kärlek är det lätt att tro att man inte är värd att älska. Om man inte tror att man är värd att älska är det lätt hänt att man ser sig som en mindre värd människa - kanske till och med lite mindre människa.

Om någon gör mig illa och jag har svårt att känna medkänsla, människokärlek till den personen så hoppas jag att någon annan kan göra det.
Jag hoppas att ingen ska behöva vara i farozonen för att glömma att de är människor. För vad har vi skapat då?

Någon gång för länge sedan satt jag på krogen med några väninnor och diskuterade en våldtäkt det stått om i tidningarna.
Hur en flicka, som vi, blivit utsatt. Hur vi identifierade oss med henne och hade medkänsla med henne som var vår syster.
Jag funderade högt och sa: Om hon är vår syster - borde inte han vara vår bror? Om alla kvinnor är våra systrar, är inte alla män våra bröder?
Men så var det ju naturligtvis inte...

Fast jag tänker, om det verkligen varit en bror till mig, hade jag vänt honom ryggen? Och vad hade vi vunnit på det?
Någon måste alltid finnas där för var och en av oss. Någon med en gnutta kärlek som låter oss veta att vi är människor.

Ja, jag säger för alla. Även om det finns de som är svåra att mäkta med. Men de är också människor. Och jag hoppas att det finns någon där för dem.

Man kan nämligen aldrig förlora på att ge människokärlek. Förvisso ska man inte vara naiv, låta sig utnyttjas eller manipuleras - men att ge medkänsla har inga kända bieffeker.
Det värsta som kan hända är att den inte når in, men inte heller det är så illa att det inte är värt att försöka. Att få ge har ett värde i sig.

De bra dagarna när jag kan känna människokärlek och förståelse för mina medmänniskor är jag osårbar. De dåliga dagarna behöver jag någon som ger mig kärlek och förståelse.

Deal?

/Emma

Ja ja, citatet var Dalai Lama ; )

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar