Att skriva - att förstå

Jag pratade med en annan författare om att skriva. Vi är båda ord-människor förstås.
Det jag skriver förstår jag, sa jag. Så förstår jag livet.
Och så förstår man sig själv, sa hon.

Och det är riktigt. Att få tid att formulera tankarna är viktigt. För mig.

Jag skriver känslor. Ibland flyktiga som behöver fångas. Ibland de tyngsta som behöver skrivas bort från mig. Båda sorterna görs gripbara och förståeliga med orden. Och där; på pappret, i datorn, i bokhyllan - blir de något annat. Ute ur mig.

Jag kan skriva kärleken och jag kan skriva sorgen. Men det kommer ur ett behov.

Konstnären Torsten Andersson "Nu för tiden krävs starka känslor för att uttrycksbehovet ska bli till målningar. Jag kan inte längre bara tycka om solen, utan måste dyrka den."

Jag skrev om sorgen efter en vän. Så tung var den sorgen. Och komplicerad. Vi släckte hans liv allihop, han själv, jag och du - som den samhällsmedborgare du är, i ett samhälle oförmöget att ta hand om de utsatta.

Jag förstod faktiskt inte. Jag har inte haft den sorgen förut. Jag var tvungen att skriva den. Och jag skrev. Och jag läser. Och jag förstår. Jag förstår att det är ok, det är ok för mig att vara jag, mina känslor är mina, min sorg är min. Och åt helvete med hur det borde vara.

(Att möta dig förändrade mig S, till det bättre. Jag tycker så mycket om dig. Och jag ska plantera rosor på din grav.)

Jag märker att jag behöver fortsätta skriva,
/Emma