Mamma, det ligger någon på marken!

En sen eftermiddag innan jul var jag på väg till affären med den krassliga femåringen i vagnen.
Han hade en annan utsikt än mig och när jag travar förbi busshållplatsen säger han:
- Mamma, det ligger någon på marken.

Jag såg bara ryggarna på ett tiotal människor som väntade på bussen. Men när jag böjde mig till hans horisont såg jag att han hade rätt, det låg en man på marken mitt i busskuren. Bredvid stod människor som antingen tittade bort eller tittade på - ingen gjorde något.

Jag suckade en smula, någon ängel är jag förvisso inte och en smula bråttom hade jag. Men man lämnar inte en människa på marken heller så jag parkerade vagnen några meter ifrån och satte mig på huk. Mannens ögon var slutna och han låg stilla.
Jag började tala till honom, fick knuffa lite lätt på axeln och efter ett tag fick jag någorlunda kontakt. Jag frågade om jag skulle ringa ambulans men han avböjde trots blodet i ansiktet. Systemkassen och mannens skick tydde på missbruksproblem.
Upp till sittande ville jag i alla fall ha honom och se att han kunde sitta själv. Efter ett misslyckat försök fick jag hjälp av en man - det var bara denna man under hela tiden som gjorde någon ansats att hjälpa till.

När den blodiga mannen satt säkert själv och visade att han inte ville ha mer hjälp tog jag tag i vagnen och skulle gå. Då kom en av de äldre åskådarna fram till mig.
- Har du någon med honom att göra?
Jag förstog inte vad han menade.
- Har du något med honom att göra?
Nu förstod jag, nej, kunde jag meddela, mannen var för mig obekant.
- Du ska ha mina komplimanger för vad du gjorde, sa han och skakade min hand.

Inte förrän jag vänt mig för att gå kom orden i fatt mig, så jag vände mig till de som stod där och sa:
- Vi har alla med honom att göra.

Vad är det som gör att vi kan se en människa på marken utan att agera?
Jag tror att man inte vågar, är rädd. För det är väl inte så illa att man kan se någon ligga på marken utan att reagera?

Det är inte svårt. Det är inte farligt. Inte ens om det inte är farbror Svensson.
Börja med att tala - rör inte och kom inte för nära.
Får du ingen reaktion fortsätt tala och ge människan en vänlig knuff.
Får du inte kontakt - ring ambulans.

Ge hjärt-lungräddning. Om du av någon anledning inte vill ge mun-mot-mun så gör i alla fall hjärtkompressioner.
Det är bättre att göra något än att inget göra!

Men för det mesta snackar man en stund, ser till att människan är ok och skiljs sedan åt.
Hade jag legat på marken hade folk rusat dit för att hjälpa. Impulsen är att hjälpa, låt ingens utseende komma emellan.

Jag frågade barnet senare om han tyckte att situationen varit otäck. Det tyckte han inte. Han föreslog att mannen kanske kunde få bo på boendet där jag jobbar eftersom han såg sjuk ut.
Det enda som var otäckt, sa femåringen, var att när jag såg hur sjuk han var började jag tänka på att jag också ska dö.

Är det därför vi människor är så rädda? För att vi ser oss själva i utsatta människor och klarar inte tanken på vår egen förgänglighet?

Det vore bättre om vi vågade se som barnet. Våga säga till. Vågade känna efter och vågade sätta ord på känslorna.
Och glömde allt för en stund med glass och tecknad film i en varm famn eller filt.

/Emma

Och vänta er ingen tacksamhet (men kanske en uppfriskande utskällning som visar att människan är vid god vigör) - man bryr sig inte om för att få diplom. Man bryr sig om därför att det är människans sanna natur.