Om tillfälle ges brukar jag prata lite med Gudinnan innan jag somnar.
Tacka för dagen. Det blir mest så faktiskt.
Om jag pratar högt till någon blir jag tvungen att tänka igenom, ha lite distans.
Nog var jag fånig som skrek åt barnet när tålamodet tog slut. Barnsligare än en femåring.
Jag kan be om att klara liknande situationer bättre i framtiden. Jag delar med mig av intentionen och tar den på allvar.
Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har en partner som är lugn och trygg. När jag blir lite avig och säger att jag känner mig orolig, svarar han bara "Jag förstår det".
Det kommer andra dagar när jag är kärlek ut i fingerspetsarna. Det kommer andra dagar när jag bara vill gråta. Han vet bättre än att döma det ena framför det andra. Han bara bekräftar mig som jag är.
Jag kan be Henne om styrka inför något speciellt, att gå vid min sida.
Men även de dagar när vi trillar i säng samtidigt och slutkörda tänker jag kort igenom dagen.
Jag försöker vara nöjd om jag gjort mitt bästa. Om jag fortsätter i rätt riktning fast målet är långt borta.
Mina sista tankar blir över tre bra saker som dagen hade med sig.
I dag toppar middagen med maken och femåringen. Vi åt världens godaste hemsnickrade pytt-i-panna (öhh, barnet åt mest potatis) och satt och pratde länge tillsammans om resor vi hoppas kunna göra någon gång...
Vi satt i den där stillsamma vardagslyckan. Vi rullade utan ansträngning med världen, till Gudinnans och universums förtjusning.
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar