Barnen

En del har svårt att umgås med barn.
Kanske har de svårt att umgås med människor helt enkelt. När man är med barn blir allt så påtagligt - man måste vara här och nu, precis som man är, annars blir det inget möte, ingen kommunikation.

Oftast är det jag som är stressad om mötet uteblir. Jag som går på i min egen värld utan att se barnet, utan att ta den hänsyn jag skulle till en vuxen.

Men när vi gör något tillsammans och tankarna inte är på vift, uppstår den mest fantastiska känsla. En känsla av samhörighet, lugn, kärlek och mening.
Just då finns inget viktigare i livet, kanske finns det helt enkelt inget viktigare över huvud taget.

"Oförståndigt nog delar vi in uppväxtåren i olika mognadsstadier. Det finns inte något sådant som tillfällig mognad, ingen åldershierarki, ingen högre eller mindre grad av smärta och glädje, hopp och förtvivlan.
När jag leker eller pratar med ett barn förenar sig ett ögonblick av mitt liv med ett ögonblick av barnets liv, och dessa båda ögonblick har samma mognadsgrad."
Janusz Korczak

Dessutom sticker ungarna hål på mitt ego och får mig att skratta - det är skönt med någon som ser livet från ett annat håll. Ett helt annat håll - men lika giltigt.

/Emma