Karma - hur lever jag mitt liv?

Jag läste i den Tibetanska livs-och dödsboken om hur man kan missförstå karma.
Att man kan gå förbi någon som lider och bara säga: det är hans eller hennes karma att lida.
Men tänk om själva poängen var att mitt karma var att hjälpa den personen...


Diskuterade orättvisor med en kollega på jobbet. Han pekade på orättvisan i att den som skött sig hela sitt liv, kommit i tid och stretat på jobbet, tagit hand om familjen och sparat en slant, vid en fabriksnedläggning får mindre stöd än den som haft samma jobb men slösat, supit och varit en odräglig j-vel. Eftersom man måste göra av med det man sparat först innan man får exempelvis socialbidrag eller bostadsbidrag.


Vad är rättvisan i det, frågar han, vad är meningen med att sköta sig?


Och jag tänker, det är själva livet som är belöningen. Sättet man lever, tillfredsställelsen under vägen när man vet att man gör sitt bästa och anstränger sig att vara vänlig.
Att lägga sig på kvällen och med ro i sinnet tänka gott om folk, och veta att de tänker gott om en tillbaka. Att vara trygg i vissheten att man valt en väg genom livet som man tror på.


Det är livet här och nu som är belöningen, rättvisan ligger i att den som strävar efter gott har så mycket närmare till sinnesfrid och lycka än den som inte bryr sig om andra.


Även om jag inte kan hjälpa, ger det mig så mycket större tillfredsställelse att försöka än att bara gå förbi den som har det svårt. Det känns bättre i hjärtat.


/Emma