Jag funderade lite. På recensionerna. På de recensenter som efterlyser vrede.
Varför är Rebecka inte arg?
Kanske tar jag en liten avstickare till Rebecka-land i alla fall... och frågar henne. Alltså så tänkte jag, skickade ett mail och fick ett ganska trött svar.
"Vaddå arg?
Jag har alltid varit lite annorlunda. Alltid gjort konstiga saker. Alltid dåliga val. Och fått veta att det har varit mitt fel. Så jag har hållit käft och tagit konsekvenserna.
Ska jag vara arg på någon som tafsar på mig för att jag själv valt ett sånt jobb? Kan man vara arg på någon för att man låter dem våldta en?
Jag har valt själv. Jag har tagit konsekvenserna själv. Jag kunde inte vara arg i ett liv där allt var mitt eget fel.
Jag är inte arg nu heller. Fast jag förstår efter terapin att jag inte hade något annat val än att göra mina dåliga val.
Jag kan förstå och förlåta alla som "hjälpte" mig till den jag var. Jag kan förstå mig själv också. Men räntan på skulden av skam är svinhög, tro mig, och även om jag vet att jag delar den med många är det mig jag inte kan förlåta. Ännu.
Så dra nu åt helvete.
Jag går vidare och låter "det där" flyta in i dimman. Mina avbetalningar är i alla fall inte till någon författare och inte till någon läsande allmänhet."
Amen.
Kanske vore det lättare som läsare om Rebecka tog ställning i boken.
Kanske måste man uppbåda styrka själv, när någon annan inte kan.
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar