In memoriam

Hej Seppo,
jag saknar dig.

Tänk att du dök upp i mitt liv. Tänk vad nära ögat att vi missat varandra.
Jag är så glad att jag fick träffa dig.

Du var klok och varm och kämpade.
Jag förstår nu vad du menade: "Emma, försök också de dåliga dagarna att hitta något att vara tacksam över, börja med en lilltå till exempel."
Det är där det är viktigast att kämpa, i mörkret. Och svårast.
Du kämpade.

Jag är tacksam att jag fick träffa dig. Och jag vet att du är på ett gott ställe nu.
Jag gråter bara när jag tänker på att jag aldrig mera kan få en kram av dig. Alltid när jag kom och gick fick jag en kram av dig. Det blir så påtagligt att något viktigt och riktigt försvunnit för alltid - jag hittar inga ord för det. Det var nog helt enkelt Du.

Death is not extinguishing the light,
it is putting out the lamp because dawn has come.
- Rabindranath Tagore

Ditt ljus försvinner aldrig ur mitt hjärta.
Men något har försvunnit ur mitt liv. Fast tomrummet efter dig, Roobert Sebastian, är ett år senare inte längre tomt. På den platsen samsas tacksamheten över att ha fått möta dig och minnen (glada och ledsamma), med sorgen över att aldrig mer få eller ge den där kramen.

Seppo 1963-2008

/Emma

PS. T citerade dig i dag "Jag slår inte folk längre, jag slår dem bara med häpnad." DS