I lördagens DN publicerades en nyskriven dikt av Kristina Lugn, till minne av Erland Josephson.
Jag tycker att den beskriver så bra i sista versen hur förtvivlan kan tröstas från andra sidan graven (om inte annat så för stunden).
Till Erland
Över ensamma och älskande
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.
Det var något jag också gjorde, jag sade ditt namn, jag säger ditt vackra namn - ibland blir det mjukt och varmt. Ibland väcker det saknaden på avgrundens botten.
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar