onsdag 7 september 2011

Kvinnor i krig

För några veckor sedan hörde jag ett reportage om Koreakriget (tror jag, vilket krig spelar inte så stor roll just här).
Reportaget fokuserade på hur ett land trots allt kan fortsätta fungera, trots att männen försvinner eller kommer hem traumatiserade. Det var kvinnorna som bar landet, som såg till att barnen hade mat och att ett så "normalt" vardagsliv som möjligt kunde upprätthållas.

Tack vare denna, visserligen av tvång utförda, mäktiga kvinnokraft, fanns ändå ett land kvar att bygga upp efter kriget. Något slags fortsatt livslinje, ett okuvligt stretande.

Sedan länge är detta nu känt - och utnyttjat. Systematiska våldtäkter och övergrepp mot kvinnor i krig gör att vardagen helt stannar av. De som stod för upprätthållandet blir traumatiserade och oförmögna att hålla familjebanden vid liv, apatiska, kanske utstötta.
Landets hela struktur och livsnerv blir söndertrasad.

Genom massvåldtäkter som krigsstrategi kan hela folkgrupper få sår som förs vidare genom generationer.

Att bli tvungen att fly är inget val.
Att bli tvungen att försvara sig är inget val.

Alla bilder på kvinnor (och män) i vår kultur som poserar med ett vapen, signalerar inte styrka för mig. Det signalerar inte att någon står upp för sin rätt.
Att beväpna sig betyder bara att man är så otrygg att man blivit tvungen till det.

Ingen som har allt den behöver och är lugn och trygg, väljer att beväpna sig.

Att bära vapen är inte uttryck för styrka - den är det yttersta uttrycket för tvång och rädsla.

Det är människan vid vägs ände som beväpnar sig.

Det är mänskligheten vid vägs ände som ger sig på kvinnorna just därför att de vet hur de bär upp landet och familjen.

Vi är fler som ser på än som utövar detta våld - frågan är vad vi gör nu när vi har sett?

/Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar