Som tidigare berättats skulle vi ju ut i skogen och fira midsommar.
Regnet gjorde nog att några stannade hemma och deltog på håll, men jag var denna gång fast besluten att stanna ute för att vaka in vändningen...
Innan avtalad tid var jag på plats för att göra en privat ceremoni där jag skickade runor till en vän som tappat hoppet. Sedan gick jag runt och njöt av sommaren, ända tills mjuka droppar fick mig in i bilen för att vänta in de andra.
När systrarna kom var det hällregn - vad göra? Vi väntar tio minuter och ser, tyckte P.
Tio minuter senare var bara ett lätt duggande kvar och när vi kom till ceremoniplatsen hängde bara dropparna kvar som ädelstenar i träden när solen bröt genom molnen - vilket välkomnande!
Vi kallade riktningarna och bjöd in hela runcirkeln.
Sedan trummade vi och min stora, vackra trumma från Jokkmokk sjöng så starkt med mig.
Solen gick ned och efter en sittning tillsammans blev jag och P kvar för att vaka in den nya dagen.
Nära vattnet låg vi, med en jordfast sten mellan oss. På stenen i eldkärl brann en ceremonield en stund, men glöden och värmen räckte långt in i skymningsnatten.
Vi talade inte, slumrade väl en stund, såg upp på träden som vajade ovanför och lyssnade på den ljusa sommarnattens ljud och sjöfåglarnas läten...
Ljuset blev sakta starkare och konturerna blev skarpa igen, många som lekt i halvmörkret drog sig tillbaka för att lämna oss ensamma till gryningen.
Att vara en del av solståndsnatten, att vaka vändningen, i tystnad på Moder Jord - är det finaste jag varit med om på länge.
Det finaste jag varit en del av på länge.
Tack!
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar