Skönhet enligt normen

Nu ska man vara vårfin och vårfräsch och kanske vårflirtig och vårpigg.

Så i vems ögon ska vi vara fina?
Vem betraktar oss?
Vem dömer oss?
När vi betraktar oss själva, vem har lärt oss normen för skönhet, vems glasögon sitter på min näsa och får den att rynka sig?

Normen för skönhet växlar genom åren, ser olika ut i olika kulturer och varierar för olika åldrar.

Kanske ser jag piggare ut med mascara - men duger jag inte som jag är då? Om jag nu inte ser piggare ut än så här, är jag inte ok då?

"Någon" har bestämt att man ska ha färg på ögonfransarna, lagom mycket fett i byst och runt midjan, si och så långa byxor och så och si färgade läppar...

Jag vet hur jag blir mer attraktiv utseendemässigt, men jag vet inte längre hur det känns att vara lika mycket värd om jag skiter i allt det där. För jag dömer mig själv enligt normen för skönhet, lägger ett värderande i mina egna ögon när jag ser på mig själv.

Kanske borde jag istället för att tänka på att håret ser lite fett ut tänka: om jag vill passa in i normen vad gäller skönhet i vårt samhälle borde jag ha tvättat håret i morse.
Plötsligt har jag ett val istället för att döma och jag är alls inte säker på att jag vill passa in i någon norm, bestämd av "någon", bedömd av andra för mitt utseende.

När vi ser någon med mycket trånga jeans och lite pösande mage kan vi tänka - om den personen vill passa in i normen för skönhet i vårt samhälle borde den ha andra byxor.
När någon med ett iögonfallande födelsemärke i ansiktet möter oss kan vi låta bli att döma enligt någon skönhetsmall vi blivit påprackade och istället tycka att den här människan är fri och cool som inte tar bort det snarast med laser.

Att döma andra är att separera mig från dem, att påpeka att jag av något ytligt skäl skulle vara lite bättre.
Att döma andra efter utseendet är att låta min rädsla för att inte följa normen synas.

Att ständigt gå och fundera på hur jag eller andra ser ut är ett sorgligt exempel på hur vi uppfostras efter normer och värderingar som vi egentligen inte skriver under på.
Kan man inte befria sig själv kan man i alla fall befria människorna man möter och visa sant intresse för deras person - då är det troligast att man också får se deras riktiga, inre skönhet visa sig.

/Emma