Att följa livet

Jag hade förstås en massa skäl (jag hade förstås också en massa själ) till att önska mig ett till barn.

Ett av dessa skäl var att det håller mig kvar på jorden, i den här världen rent konkret, med det påtagligt fysiska och praktiska. Det tycktes mig gott eftersom jag annars funderade på skogsvandringar, fjälltoppar, ensamhet och kontemplation. Jag var på väg någonstans som inte tiden är inne för ännu.

Men blir människan någonsin nöjd?

Efter sisådär två månader med trötthet, illamående och huvudvärk hade jag väldigt svårt att se charmen med det här och nu-iga. Jag har inte kunnat läsa, skriva eller se på tv, och efter en helt vanlig arbetsdag på 12 timmar har jag kollapsat i sängen.

Och nu det förunderliga: Efter två dagar utan att vilja kräkas börjar redan allt det där blekna, det känns inte riktigt pålitligt... kan verkligen hela dagar ha gått åt till att parera illamående?

Att leva här och nu är helt ok igen.
Och om inte minnet runt graviditet och förlossningar fungerade så där förunderligt, skulle nog många fler barn vara utan syskon.

/Emma