Mina tre matriarker och ljuset

I min släkt förlorade jag de tre matriarkerna inom några månader.

Min kära mormor gick bort strax innan 97-årsdagen. Hennes syster följde inte långt efter och även den enda farmor jag har haft.

Att jag fick ha en mormor så länge är förstås en ren ynnest, likaså att min son fick ha en gammelmormor han träffat och minns.
Jag hade turen - eller väven menade så - att träffa min mormor dygnet innan hon dog.
Jag hade turen - eller väven menade så - att fråga henne om det fanns något ogjort.
Allt i en viss oräddhet, kanske rättframhet, jag nog ärvt av henne själv.

Det tycktes mig finnas en viss logik i att hon var nöjd med livet. Det tycktes mig girigt att önska mig ännu en tid med min mormor.

Det var inte förrän jag besökte hennes grav efteråt som jag såg tomheten, som jag sprang dit och grät efterom jag inte har någon mormor mer.

Farmor var den som sa "fö sö löv" eller hur man nu skriver ovanåkersmål på rikssvenska. Hon var f-n "fö sö löv" väldans länge, men hon gillade lillpojken. Och han satt gärna i hennes knä för fotograferingen (något hans morbror hade svårt med på sin tid).

Fast det var gammelmoster som hittat hem. Länge trodde jag att hon bara var snäll och hade lätt sinne men det där leendet var lite mer diffust än så... Hela hon var som lugn i sig själv - som om hon hade en hemlighet. Det tänkte jag förstås alldeles för sent, men nu förstår jag. Gammelmoster hade sin kristna tro, fast hur hon var beskriver jag bäst genom Tao Te Ching:

If you don´t realise the source,
you stumble in confusion and sorrow.
When you realise where you come from,
you naturally become tolerant,
disinterested, amused,
kind-hearted as a grandmother,
dignified as a king.
Immersed in the wonder of the Tao,
you can deal with whatever life brings you,
and when death comes, you are ready.

Nä, jag var väl inte så klok att jag kunde fråga när ni levde och jag hade chansen. Men en smula klokare har jag blivit och era spår lever kvar, för den som vill lära försvinner inget, den som varit älskad försvinner inte heller.

Och kanske förstår man inte förrän den älskade har dött att det faktiskt var så det var.

/Emma

Fö sö löv? Du får så lov att göra det - även om du inte känner för det.