Hamnade i en intressant diskussion med en kollega om de utländska tiggarna på Stockholms (och andra städers) gator.
Vi bara talade förbi varandra och till slut förstod jag varför, vi diskuterade ju inte samma sak!
Jag trodde att vi talade om det humanitära lidandet och vad vi (inte) kan göra för att hjälpa dem.
Men hen talade om samhällets kostnader för dessa individer och hur vi skulle slippa ha dem här.
Nix, en tjuga i handen löser inga problem. Men det kan vara en handling av solidaritet människor emellan.
Att inte ge några pengar av anledningen att "de bara kommer tillbaka", är för det första att blanda ihop människor med hunduppfostran och för det andra att
som 1-åringen tro att saker försvinner om man håller händerna för ögonen och inte ser dem.
På vilka ska vi lämpa över problematiken?
Finns det en lösning över huvud taget i dagsläget?
Eller kan det vara så att om människor väljer att sitta på en kall och våt gata i Stockholm och tigga pengar i februari,
så är det inte för att de skulle kunna ha en massa andra bättre saker för sig.
Och kan det kanske finnas en mening med att vi ska se eländet för att bli påminda om hur det är ställt i världen?
Jag följer med spänning hur vårt moderna, upplysta, fantastiska land ska hantera den här situationen fram över.
Själv har jag ingen lösning, men som vanligt säger förslagen på den slutgiltiga lösningen mer om den som talar än om den det talas om.
/Emma
torsdag 6 februari 2014
torsdag 23 januari 2014
Death poems by Zen Monks
Hosshin:
Coming, all is clear, no doubt about it.
Going, all is clear, without a doubt.
What, then, is it all?
/Emma
Coming, all is clear, no doubt about it.
Going, all is clear, without a doubt.
What, then, is it all?
/Emma
lördag 21 december 2013
Vintersolståndet
Bejakar jag ensamheten
upptäcker jag närhet överallt
Vänder jag helt om för att möta min rädsla
finner jag krigaren inom mig.
Öppnar jag mig för min sorg
hamnar jag i universums famn.
Accepterar jag tomheten
hittar jag en flödande fullhet.
Allt som jag flyr
förföljer mig.
Allt jag välkomnar
omvandlar mig
samtidigt som det självt också förvandlas
och dess strålande väsen träder fram i sin juvel-form.
Jag bugar djupt för upphovet till denna ordning.
För den som skapat denna mästerliga lek.
Att delta i den är min högsta sällhet.
Att ära dess uttryck - min djupaste andakt.
Tack Petra!
/Emma
upptäcker jag närhet överallt
Vänder jag helt om för att möta min rädsla
finner jag krigaren inom mig.
Öppnar jag mig för min sorg
hamnar jag i universums famn.
Accepterar jag tomheten
hittar jag en flödande fullhet.
Allt som jag flyr
förföljer mig.
Allt jag välkomnar
omvandlar mig
samtidigt som det självt också förvandlas
och dess strålande väsen träder fram i sin juvel-form.
Jag bugar djupt för upphovet till denna ordning.
För den som skapat denna mästerliga lek.
Att delta i den är min högsta sällhet.
Att ära dess uttryck - min djupaste andakt.
Tack Petra!
/Emma
onsdag 4 december 2013
Poesi för vinternatten
väntan på ett ord
jag borde
veta bättre
men just i natt
sliter det mig
just i natt
tvivlar jag
på allt
/Emma
onsdag 16 oktober 2013
Hej politiker! Socialtjänsten blöder...
...och vi med den - som personal alltså, men jag återkommer till detta.
Hemkommen från jobbet på ett lågtröskel/högtolerans-boende för hemlösa missbrukare, ofta med psykiska problem sitter jag och är bekymrad.
Det är jag ganska ofta efter jobbet, eftersom jag inte kunnat hjälpa någon eller ge det stöd jag velat - men i dag är jag, låt oss säga
djupt bekymrad.
Det dras in kan man säga.
Vi monteras ned kan man säga.
Människovärdet devalveras kan man säga.
Inte för att jag direkt sörjer att vi nu får betala för kaffet på jobbet,
det får säkert förvaltningsdirektör Hammar också,
men lite trivsel försvann nog där i alla fall.
Den där känslan att man ville måna en smula om personalen.
Å andra sidan pruttar man ju rent av på våra boende, så vem är jag att klaga.
Vi hade en läkare på plats varannan vecka förut - Borta! (Som 1-åringen säger.)
Vi hade en psykdoktor också på plats varannan vecka - Borta!
Det här var några av våra klienters enda chans att ha kontakt med sjukvården
eftersom de är i för dåligt skick att sköta den kontakten själva.
Ursäkta skrikandet men: FÖR ATT KLARA VÅR BUDGET MÅSTE VI HA 96% BELÄGGNING!
Var är förståelsen för målgruppen? Borta!
Vi kan inte dra ner på personalen av säkerhetsskäl - men allt annat ses som sagt över, och nu är vi på riktigt slak lina.
Maten beställs numera alldeles på portionen.
Portionen hos den catering-firma som vann stadens upphandling är 1,5 dl!
Vi har inte dagisbarn hos oss - 1,5 dl chili con carne till en vuxen man är liiite, lite.
Eller som vi fick säga vid lunchen i dag när folk ville äta - Borta!
Och maten är extremt viktig - kanske det enda positiva på hela dagen för vissa.
Det enda som minner om en dräglig tillvaro, en "normal" tillvaro man hade en gång...
Nu har vi istället för en trevlig samvaro med mätta magar en potentiell risksituation varje gång vi ska servera mat.
Detta är våra folkvaldas fel förstås. Budgeten för vårt boende är helt enkelt för lågt satt.
Innan året är slut skulle man kanske kunna säga - Borta!
Men i Stockholms Stadshus finns det ingen som bryr sig om de mest utsatta längre, jag menar, om man gjorde det skulle det ju inte se ut så här.
Då skulle vi ha mat att servera till de som bor hos oss - och faktiskt själva betalar en slant för det! - istället för att jag som i dag ska behöva ta en utskällning för att maten är slut.
En utskällning av en drogpåverkad man.
En utskällning som om jag har otur går över i fysiskt våld, just det, jag skulle ju återkomma till det, ja.
En av mina kollegor fick i en matrelaterad situation ta emot den boendes frustration i form av en käftsmäll.
Mat är viktigt.
Respekt för människors lika värde är viktigt.
Jag är djupt bekymrad över att den politiska majoriteten i Stockholm verkar tycka att man kan prutta på vissa människor och deras behov.
Men vem vet, efter nästa val kanske man kan säga om de politiker som styr i dag: Borta!
/Emma
Hemkommen från jobbet på ett lågtröskel/högtolerans-boende för hemlösa missbrukare, ofta med psykiska problem sitter jag och är bekymrad.
Det är jag ganska ofta efter jobbet, eftersom jag inte kunnat hjälpa någon eller ge det stöd jag velat - men i dag är jag, låt oss säga
djupt bekymrad.
Det dras in kan man säga.
Vi monteras ned kan man säga.
Människovärdet devalveras kan man säga.
Inte för att jag direkt sörjer att vi nu får betala för kaffet på jobbet,
det får säkert förvaltningsdirektör Hammar också,
men lite trivsel försvann nog där i alla fall.
Den där känslan att man ville måna en smula om personalen.
Å andra sidan pruttar man ju rent av på våra boende, så vem är jag att klaga.
Vi hade en läkare på plats varannan vecka förut - Borta! (Som 1-åringen säger.)
Vi hade en psykdoktor också på plats varannan vecka - Borta!
Det här var några av våra klienters enda chans att ha kontakt med sjukvården
eftersom de är i för dåligt skick att sköta den kontakten själva.
Ursäkta skrikandet men: FÖR ATT KLARA VÅR BUDGET MÅSTE VI HA 96% BELÄGGNING!
Var är förståelsen för målgruppen? Borta!
Vi kan inte dra ner på personalen av säkerhetsskäl - men allt annat ses som sagt över, och nu är vi på riktigt slak lina.
Maten beställs numera alldeles på portionen.
Portionen hos den catering-firma som vann stadens upphandling är 1,5 dl!
Vi har inte dagisbarn hos oss - 1,5 dl chili con carne till en vuxen man är liiite, lite.
Eller som vi fick säga vid lunchen i dag när folk ville äta - Borta!
Och maten är extremt viktig - kanske det enda positiva på hela dagen för vissa.
Det enda som minner om en dräglig tillvaro, en "normal" tillvaro man hade en gång...
Nu har vi istället för en trevlig samvaro med mätta magar en potentiell risksituation varje gång vi ska servera mat.
Detta är våra folkvaldas fel förstås. Budgeten för vårt boende är helt enkelt för lågt satt.
Innan året är slut skulle man kanske kunna säga - Borta!
Men i Stockholms Stadshus finns det ingen som bryr sig om de mest utsatta längre, jag menar, om man gjorde det skulle det ju inte se ut så här.
Då skulle vi ha mat att servera till de som bor hos oss - och faktiskt själva betalar en slant för det! - istället för att jag som i dag ska behöva ta en utskällning för att maten är slut.
En utskällning av en drogpåverkad man.
En utskällning som om jag har otur går över i fysiskt våld, just det, jag skulle ju återkomma till det, ja.
En av mina kollegor fick i en matrelaterad situation ta emot den boendes frustration i form av en käftsmäll.
Mat är viktigt.
Respekt för människors lika värde är viktigt.
Jag är djupt bekymrad över att den politiska majoriteten i Stockholm verkar tycka att man kan prutta på vissa människor och deras behov.
Men vem vet, efter nästa val kanske man kan säga om de politiker som styr i dag: Borta!
/Emma
lördag 31 augusti 2013
Säg det nu!
Helt plötsligt är det för sent.
Man tänker att det är så uppenbart.
Man tänker att man har tid.
Man tänker att det kanske blir lite... pinsamt.
Japp, å sen går mänskan å dör. Eller flyttar, går ner sig, försvinner...
Jag har missat det där en gång, ganska grovt, och nu jobbar jag på att säga det istället.
Jag sa det till A på boendet till slut, när han hade supit sig ner till botten,
och en djupare botten och sedan ner i vad som verkade bottenlös misär - han sjönk som en sten mitt framför ögonen på oss allihop.
Du är så fin, sa jag, och vi är så många här som önskar dig något bättre.
Både A och och min kollega vid bordet satte kaffet i vrångstrupen, men jobbarkompisen samlade ihop sig och hängde på.
Det är sant, sa hon, vi är många här som tänker på dig.
A satt som en fågelholk. Det är också ledsamt, hur en människa kan bli så förvånad över att vi faktiskt, på riktigt, bryr oss om.
Mig kostade detta uttalande njet, nada och nothing.
Tvärtom fick jag glädjen av att känna mig ganska schysst.
Man kan väl säga att jag var den som tjänade mest på att få det sagt.
A åkte på avgiftning och behandling. Naturligtvis inte på grund av mig.
Men... han kunde lika gärna ha dött knall och fall eller försvunnit ur min horisont.
Och då hade jag suttit här som en jävla snåljåp om jag inte öppnat munnen.
/Emma
Man tänker att det är så uppenbart.
Man tänker att man har tid.
Man tänker att det kanske blir lite... pinsamt.
Japp, å sen går mänskan å dör. Eller flyttar, går ner sig, försvinner...
Jag har missat det där en gång, ganska grovt, och nu jobbar jag på att säga det istället.
Jag sa det till A på boendet till slut, när han hade supit sig ner till botten,
och en djupare botten och sedan ner i vad som verkade bottenlös misär - han sjönk som en sten mitt framför ögonen på oss allihop.
Du är så fin, sa jag, och vi är så många här som önskar dig något bättre.
Både A och och min kollega vid bordet satte kaffet i vrångstrupen, men jobbarkompisen samlade ihop sig och hängde på.
Det är sant, sa hon, vi är många här som tänker på dig.
A satt som en fågelholk. Det är också ledsamt, hur en människa kan bli så förvånad över att vi faktiskt, på riktigt, bryr oss om.
Mig kostade detta uttalande njet, nada och nothing.
Tvärtom fick jag glädjen av att känna mig ganska schysst.
Man kan väl säga att jag var den som tjänade mest på att få det sagt.
A åkte på avgiftning och behandling. Naturligtvis inte på grund av mig.
Men... han kunde lika gärna ha dött knall och fall eller försvunnit ur min horisont.
Och då hade jag suttit här som en jävla snåljåp om jag inte öppnat munnen.
/Emma
tisdag 16 juli 2013
Bruno K (part II) och kylskåpsmagneterna
Saker som gör mig glad:
Min syster (som jag älskar - jag besegrar Storpotäten för din skull!)
Bruno K:s dikter (när de inte gör mig ledsen)
Kylskåpsmagneter (alltid)
Jomen, den här fick jag av syrran:
The friends can connect in a mysterious way without even speaking.
Perhaps they have AMAZING MAGICAL POWERS!
Perhaps they are both just PECULIAR IN THE HEAD...
Ännu roligare om man kan se bilden - hedersplats på kylskåpet.
Och en ny favorit:
Även om rösterna i mitt huvud inte finns på riktigt,
så har de bra idéer.
ABSOLUT!
/Emma
Min syster (som jag älskar - jag besegrar Storpotäten för din skull!)
Bruno K:s dikter (när de inte gör mig ledsen)
Kylskåpsmagneter (alltid)
Jomen, den här fick jag av syrran:
The friends can connect in a mysterious way without even speaking.
Perhaps they have AMAZING MAGICAL POWERS!
Perhaps they are both just PECULIAR IN THE HEAD...
Ännu roligare om man kan se bilden - hedersplats på kylskåpet.
Och en ny favorit:
Även om rösterna i mitt huvud inte finns på riktigt,
så har de bra idéer.
ABSOLUT!
/Emma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)