Den här bokan ev Jörgen I Eriksson tycker jag lyckas förmedla något av grundkänslan i det heliga - det mycket enkla, men heliga.
Den beskriver ett sätt att förhålla sig till jorden och kosmos, en livshållning, men kommer inte med en massa gör si, gör så.
Att helt enkelt vara där ute i markerna och se - samtidigt som man blir sedd.
När jag var ute på sommarsolståndet var det just det jag kände, ett samspel, en delaktighet med Moder Jord.
Kanske är det här den bästa boken jag läst just i att förmedla shamanismens kärna. Utan att förlora sig i ritualer eller utanpåverk.
Så här skriver författaren själv om boken:
I denna bok reser författaren i navajo- och hopiland i sydvästra USA och samtidigt i Drömtiden – i spåren efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster och spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska folkmördare. I ord och bild skildras det tänkande, den livssyn, som föds fram i och av detta sträva och storslagna landskap. Filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister resonerar kring begrepp som visdom, traditionell livssyn och civilisationskritik. Boken är ett försök att utreda vad Drömtiden är och föra in urtänkandet i vår tid – ett tänkande som kommer att spela en viktig roll när industrisamhället avvecklas och människor vill hitta tillbaka till ett ömsint sätt att leva på och med Moder Jord. Samtidigt är den en sammanfattning av insikter från författarens mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980.
Kan beställas på norrshaman.net - gör det!
/Emma
fredag 23 september 2011
onsdag 7 september 2011
Kvinnor i krig
För några veckor sedan hörde jag ett reportage om Koreakriget (tror jag, vilket krig spelar inte så stor roll just här).
Reportaget fokuserade på hur ett land trots allt kan fortsätta fungera, trots att männen försvinner eller kommer hem traumatiserade. Det var kvinnorna som bar landet, som såg till att barnen hade mat och att ett så "normalt" vardagsliv som möjligt kunde upprätthållas.
Tack vare denna, visserligen av tvång utförda, mäktiga kvinnokraft, fanns ändå ett land kvar att bygga upp efter kriget. Något slags fortsatt livslinje, ett okuvligt stretande.
Sedan länge är detta nu känt - och utnyttjat. Systematiska våldtäkter och övergrepp mot kvinnor i krig gör att vardagen helt stannar av. De som stod för upprätthållandet blir traumatiserade och oförmögna att hålla familjebanden vid liv, apatiska, kanske utstötta.
Landets hela struktur och livsnerv blir söndertrasad.
Genom massvåldtäkter som krigsstrategi kan hela folkgrupper få sår som förs vidare genom generationer.
Att bli tvungen att fly är inget val.
Att bli tvungen att försvara sig är inget val.
Alla bilder på kvinnor (och män) i vår kultur som poserar med ett vapen, signalerar inte styrka för mig. Det signalerar inte att någon står upp för sin rätt.
Att beväpna sig betyder bara att man är så otrygg att man blivit tvungen till det.
Ingen som har allt den behöver och är lugn och trygg, väljer att beväpna sig.
Att bära vapen är inte uttryck för styrka - den är det yttersta uttrycket för tvång och rädsla.
Det är människan vid vägs ände som beväpnar sig.
Det är mänskligheten vid vägs ände som ger sig på kvinnorna just därför att de vet hur de bär upp landet och familjen.
Vi är fler som ser på än som utövar detta våld - frågan är vad vi gör nu när vi har sett?
/Emma
Reportaget fokuserade på hur ett land trots allt kan fortsätta fungera, trots att männen försvinner eller kommer hem traumatiserade. Det var kvinnorna som bar landet, som såg till att barnen hade mat och att ett så "normalt" vardagsliv som möjligt kunde upprätthållas.
Tack vare denna, visserligen av tvång utförda, mäktiga kvinnokraft, fanns ändå ett land kvar att bygga upp efter kriget. Något slags fortsatt livslinje, ett okuvligt stretande.
Sedan länge är detta nu känt - och utnyttjat. Systematiska våldtäkter och övergrepp mot kvinnor i krig gör att vardagen helt stannar av. De som stod för upprätthållandet blir traumatiserade och oförmögna att hålla familjebanden vid liv, apatiska, kanske utstötta.
Landets hela struktur och livsnerv blir söndertrasad.
Genom massvåldtäkter som krigsstrategi kan hela folkgrupper få sår som förs vidare genom generationer.
Att bli tvungen att fly är inget val.
Att bli tvungen att försvara sig är inget val.
Alla bilder på kvinnor (och män) i vår kultur som poserar med ett vapen, signalerar inte styrka för mig. Det signalerar inte att någon står upp för sin rätt.
Att beväpna sig betyder bara att man är så otrygg att man blivit tvungen till det.
Ingen som har allt den behöver och är lugn och trygg, väljer att beväpna sig.
Att bära vapen är inte uttryck för styrka - den är det yttersta uttrycket för tvång och rädsla.
Det är människan vid vägs ände som beväpnar sig.
Det är mänskligheten vid vägs ände som ger sig på kvinnorna just därför att de vet hur de bär upp landet och familjen.
Vi är fler som ser på än som utövar detta våld - frågan är vad vi gör nu när vi har sett?
/Emma
onsdag 24 augusti 2011
Fjäll och skrivargården i Marsliden
Jag är ju en lyckligt lottad skrivare.
Förra året fick jag ett stipendium - cash - från Författarfonden. Det var tur eftersom jag var sjukskriven och med min inkomst är det en dum idé. (Skriva kunde jag ju inte heller eftersom jag opererade axeln hit & dit.)
I år fick jag istället lugn & ro-stipendium från Norrländska Litteratursällskapet. Detta innebar en vistelse i Marsliden på Fjäll & Skrivargården som drivs av Gunilla Söder.
När jag körde dit var jag förundrad över hur vackert det är, men höll ändå rätt kurs eftersom vägen var bedrövlig och krävde en hel del uppmärksamhet.
När jag skulle köra hem hade någon vänlig själ hyvlat av vägen och jag förlorade mig helt i: Ååhh, aaahhh, vad vaackert det äääär!
Helt plötsligt stod jag vid vägs ändå och en vänlig, glestandad, urfolksman frågade vart jag skulle. "Till Vilhelmina", sa jag. "Hur kunde du hamna här då?", frågade han, med all rätt, det var säkert minst en mil åt helt fel håll, på grusväg dessutom när det borde ha varit racervägen till storstan.
Men det äääär ju så vackert!
Jo, fjället, lämlarna, molnen nedanför (!), skrivarstugan, Saxnäs - världens vackraste by, tystnaden, sjöarna och Gunilla Söder. Fantastisk människa att slippa småprata med när man vill vara ifred och skriva, och fantastiskt vilken givande samtalspartner på senkvällen om stort och smått...
Tyvärr nekar hon till att skriva om sitt väl levda liv, så ska det kanske vara när inte lusten att leva det avtagit - fast: Kom igen då! JAG lovar att tro dig!
Själv fick jag en hel del skrivet också. Kanske ett bidrag till novelltävlingen Umeå Novellpris, läs mera här: www.umea2014.se
Och en början på min deprimerande bok nummer två, ångest, ångest är min arvedel osv. Fast när fan blir gammal blir han ju religiös, och det barkar hän åt ett (delvis) lyckligt slut (kanske).
Stort tack till Norrländska Litteratursällskapet, ännu större tack till Gunilla som fick mig att känna mig som hemma. Och landet ligger kvar när det blir dags.
/Emma
Läs mer om skrivargården på www.gunillaimarsliden.se
onsdag 10 augusti 2011
För att du är kvinna
I dag fick jag ett telefonsamtal från en man som undrade om jag ville arbeta i en viss arbetsgrupp.
Han började med att säga "Jag ringer till dig för att du är kvinna. Vi är bara män och tänkte att vi skulle balansera könsfördelningen..."
Tja, det är förvisso ett steg i rätt riktning att man börjar fundera över huvud taget på detta med könsfördelning, men att bli reducerad till sitt kön känns inte bra.
Att det helst bör vara både kvinnor och män i en arbetsgrupp är faktiskt inte på grund av att man behöver snoppar och snippor runt bordet...
/Emma
Han började med att säga "Jag ringer till dig för att du är kvinna. Vi är bara män och tänkte att vi skulle balansera könsfördelningen..."
Tja, det är förvisso ett steg i rätt riktning att man börjar fundera över huvud taget på detta med könsfördelning, men att bli reducerad till sitt kön känns inte bra.
Att det helst bör vara både kvinnor och män i en arbetsgrupp är faktiskt inte på grund av att man behöver snoppar och snippor runt bordet...
/Emma
onsdag 3 augusti 2011
Mina tre matriarker och ljuset
I min släkt förlorade jag de tre matriarkerna inom några månader.
Min kära mormor gick bort strax innan 97-årsdagen. Hennes syster följde inte långt efter och även den enda farmor jag har haft.
Att jag fick ha en mormor så länge är förstås en ren ynnest, likaså att min son fick ha en gammelmormor han träffat och minns.
Jag hade turen - eller väven menade så - att träffa min mormor dygnet innan hon dog.
Jag hade turen - eller väven menade så - att fråga henne om det fanns något ogjort.
Allt i en viss oräddhet, kanske rättframhet, jag nog ärvt av henne själv.
Det tycktes mig finnas en viss logik i att hon var nöjd med livet. Det tycktes mig girigt att önska mig ännu en tid med min mormor.
Det var inte förrän jag besökte hennes grav efteråt som jag såg tomheten, som jag sprang dit och grät efterom jag inte har någon mormor mer.
Farmor var den som sa "fö sö löv" eller hur man nu skriver ovanåkersmål på rikssvenska. Hon var f-n "fö sö löv" väldans länge, men hon gillade lillpojken. Och han satt gärna i hennes knä för fotograferingen (något hans morbror hade svårt med på sin tid).
Fast det var gammelmoster som hittat hem. Länge trodde jag att hon bara var snäll och hade lätt sinne men det där leendet var lite mer diffust än så... Hela hon var som lugn i sig själv - som om hon hade en hemlighet. Det tänkte jag förstås alldeles för sent, men nu förstår jag. Gammelmoster hade sin kristna tro, fast hur hon var beskriver jag bäst genom Tao Te Ching:
If you don´t realise the source,
you stumble in confusion and sorrow.
When you realise where you come from,
you naturally become tolerant,
disinterested, amused,
kind-hearted as a grandmother,
dignified as a king.
Immersed in the wonder of the Tao,
you can deal with whatever life brings you,
and when death comes, you are ready.
Nä, jag var väl inte så klok att jag kunde fråga när ni levde och jag hade chansen. Men en smula klokare har jag blivit och era spår lever kvar, för den som vill lära försvinner inget, den som varit älskad försvinner inte heller.
Och kanske förstår man inte förrän den älskade har dött att det faktiskt var så det var.
/Emma
Fö sö löv? Du får så lov att göra det - även om du inte känner för det.
Min kära mormor gick bort strax innan 97-årsdagen. Hennes syster följde inte långt efter och även den enda farmor jag har haft.
Att jag fick ha en mormor så länge är förstås en ren ynnest, likaså att min son fick ha en gammelmormor han träffat och minns.
Jag hade turen - eller väven menade så - att träffa min mormor dygnet innan hon dog.
Jag hade turen - eller väven menade så - att fråga henne om det fanns något ogjort.
Allt i en viss oräddhet, kanske rättframhet, jag nog ärvt av henne själv.
Det tycktes mig finnas en viss logik i att hon var nöjd med livet. Det tycktes mig girigt att önska mig ännu en tid med min mormor.
Det var inte förrän jag besökte hennes grav efteråt som jag såg tomheten, som jag sprang dit och grät efterom jag inte har någon mormor mer.
Farmor var den som sa "fö sö löv" eller hur man nu skriver ovanåkersmål på rikssvenska. Hon var f-n "fö sö löv" väldans länge, men hon gillade lillpojken. Och han satt gärna i hennes knä för fotograferingen (något hans morbror hade svårt med på sin tid).
Fast det var gammelmoster som hittat hem. Länge trodde jag att hon bara var snäll och hade lätt sinne men det där leendet var lite mer diffust än så... Hela hon var som lugn i sig själv - som om hon hade en hemlighet. Det tänkte jag förstås alldeles för sent, men nu förstår jag. Gammelmoster hade sin kristna tro, fast hur hon var beskriver jag bäst genom Tao Te Ching:
If you don´t realise the source,
you stumble in confusion and sorrow.
When you realise where you come from,
you naturally become tolerant,
disinterested, amused,
kind-hearted as a grandmother,
dignified as a king.
Immersed in the wonder of the Tao,
you can deal with whatever life brings you,
and when death comes, you are ready.
Nä, jag var väl inte så klok att jag kunde fråga när ni levde och jag hade chansen. Men en smula klokare har jag blivit och era spår lever kvar, för den som vill lära försvinner inget, den som varit älskad försvinner inte heller.
Och kanske förstår man inte förrän den älskade har dött att det faktiskt var så det var.
/Emma
Fö sö löv? Du får så lov att göra det - även om du inte känner för det.
söndag 31 juli 2011
Livet
Livet,
vad ska man likna det vid?
Månens återspegling
i daggdroppen
som hänger i näbben på en vattenfågel.
Dogen, grundare av en gren inom zenbuddusmen, 1200-talet.
/Emma
vad ska man likna det vid?
Månens återspegling
i daggdroppen
som hänger i näbben på en vattenfågel.
Dogen, grundare av en gren inom zenbuddusmen, 1200-talet.
/Emma
onsdag 20 juli 2011
Sommarsolståndet del 2
Som tidigare berättats skulle vi ju ut i skogen och fira midsommar.
Regnet gjorde nog att några stannade hemma och deltog på håll, men jag var denna gång fast besluten att stanna ute för att vaka in vändningen...
Innan avtalad tid var jag på plats för att göra en privat ceremoni där jag skickade runor till en vän som tappat hoppet. Sedan gick jag runt och njöt av sommaren, ända tills mjuka droppar fick mig in i bilen för att vänta in de andra.
När systrarna kom var det hällregn - vad göra? Vi väntar tio minuter och ser, tyckte P.
Tio minuter senare var bara ett lätt duggande kvar och när vi kom till ceremoniplatsen hängde bara dropparna kvar som ädelstenar i träden när solen bröt genom molnen - vilket välkomnande!
Vi kallade riktningarna och bjöd in hela runcirkeln.
Sedan trummade vi och min stora, vackra trumma från Jokkmokk sjöng så starkt med mig.
Solen gick ned och efter en sittning tillsammans blev jag och P kvar för att vaka in den nya dagen.
Nära vattnet låg vi, med en jordfast sten mellan oss. På stenen i eldkärl brann en ceremonield en stund, men glöden och värmen räckte långt in i skymningsnatten.
Vi talade inte, slumrade väl en stund, såg upp på träden som vajade ovanför och lyssnade på den ljusa sommarnattens ljud och sjöfåglarnas läten...
Ljuset blev sakta starkare och konturerna blev skarpa igen, många som lekt i halvmörkret drog sig tillbaka för att lämna oss ensamma till gryningen.
Att vara en del av solståndsnatten, att vaka vändningen, i tystnad på Moder Jord - är det finaste jag varit med om på länge.
Det finaste jag varit en del av på länge.
Tack!
/Emma
Regnet gjorde nog att några stannade hemma och deltog på håll, men jag var denna gång fast besluten att stanna ute för att vaka in vändningen...
Innan avtalad tid var jag på plats för att göra en privat ceremoni där jag skickade runor till en vän som tappat hoppet. Sedan gick jag runt och njöt av sommaren, ända tills mjuka droppar fick mig in i bilen för att vänta in de andra.
När systrarna kom var det hällregn - vad göra? Vi väntar tio minuter och ser, tyckte P.
Tio minuter senare var bara ett lätt duggande kvar och när vi kom till ceremoniplatsen hängde bara dropparna kvar som ädelstenar i träden när solen bröt genom molnen - vilket välkomnande!
Vi kallade riktningarna och bjöd in hela runcirkeln.
Sedan trummade vi och min stora, vackra trumma från Jokkmokk sjöng så starkt med mig.
Solen gick ned och efter en sittning tillsammans blev jag och P kvar för att vaka in den nya dagen.
Nära vattnet låg vi, med en jordfast sten mellan oss. På stenen i eldkärl brann en ceremonield en stund, men glöden och värmen räckte långt in i skymningsnatten.
Vi talade inte, slumrade väl en stund, såg upp på träden som vajade ovanför och lyssnade på den ljusa sommarnattens ljud och sjöfåglarnas läten...
Ljuset blev sakta starkare och konturerna blev skarpa igen, många som lekt i halvmörkret drog sig tillbaka för att lämna oss ensamma till gryningen.
Att vara en del av solståndsnatten, att vaka vändningen, i tystnad på Moder Jord - är det finaste jag varit med om på länge.
Det finaste jag varit en del av på länge.
Tack!
/Emma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)